Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
99

satte sin fot på utlandets mark, blickade tillbaka på hvad han lemnat bakom sig. Frågor uppstodo, visserligen icke nya, men allvarligare tilltalande nu, då han ej mera på stället, der de hade sin egentliga tillämpning, kunde bemöta dem; de uppstodo, dessa frågor, liksom vålnader ur den aflidne monarkens graf, erinrande honom om det uppdrag han fått och det löfte han gifvit, att personligen vaka öfver den unge konungens lif, uppfostran och rättigheter. Han hade emellertid sjelfmant nu lemnat den egentliga skådebanan för infriandet af dessa förbindelser, och det föreföll honom, som om, belyst af minnets fackla, den höge hädangångne betraktade honom med en mörk och förebrående blick.

Huru skulle han dock ha kunnat handla annorlunda, än han gjort? I ett ögonblick, då han minst drömde derom, hade en ring, vid hvilken många heliga löften voro fästa, erinrat om skyldigheten att personligen infria en hedersförbindelse. Alt för plötsligt träffad häraf, hade han, endast lydande första ögonblickets intryck, lofvat att i Aachen ställa sig till Vincents disposition. Lidande af en under finska kriget bekommen blessyr, hade läkarne redan länge tillstyrkt honom att begifva sig till de varma baden der. Tanken att samtidigt ställa sig detta råd till efterrättelse och att infria sin hederspligt intog honom derför alldeles omedelbart.

Efter att ha kastat en allvarlig blick tillbaka till fäderneslandet, vände sig hans eldiga själ plötsligt liksom om, och nu kastade han en icke mindre allvarlig blick framåt mot de dagar, som han gick till mötes, öfver utlandet och de stora händelser, som der utvecklade sig. Och allt efter som dessa händelser mer och mer lifvande och tilltalande framträdde i förgrunden af hans tankar, växte begäret att få, äfven han, fullständigare sätta sig in i de stora frågor, som upprörde sinnena i allmänhet, eldade tänkesättet och väpnade folken. Till sin hela natur en handlingens man, uttogo behofvet och önskan att deltaga i samtidens vulkaniska arbete hela sin rätt.

Emellan honom och utlandet, emellan hans tankar och de stora verldshändelserna fans också en mägtig föreningslänk.

Ehuruväl frågan om ordnandet af förmyndareregeringen, den unge konungens rättighet att öfvervara rådskammarens öfverläggningar samt hans redan ifrågasatta förmälning med den ryska furstinnan Alexandra Paulowna hade upptagit alla hans tankar inom fäderneslandet; så framträdde, sedan han nu befann sig på utländsk botten, konung Gustaf den tredjes sista stora politiska tanke, den att träda i spetsen för koalitionen emot revolutionen, mera lefvande för hans själs öga än någonsin förr.

Vid minnet af den ridderliga och oegennyttiga hängifvenhet, som monarken egnade det olyckliga franska konungahuset, klappade Armfelts hjerta varmt och ungdomligt.

På ett lysande sätt draperades, för att så uttrycka oss, detta minne af erinringarna från konungens vistande i Aachen under Juni månad 1791.