100
Redan då öppet uttalande sina afsigter att uppträda till konungafamiljens räddning, hade emigranter och främlingar, tillhörande alla nationer, hastat att hembära honom sin beundran, hänryckning och kärlek.
Armfelt erinrade sig så väl, huruledes konungen, som genom ett ilbud blifvit underrättad om dagen och timmen för den franska kungliga familjens flykt från Paris, med klockan i handen oroligt och otåligt uträknade stunden för dess ankomst och till och med begaf sig till fots för att möta den, men — som bekant — förgäfves.
Från Aachen hade konungen emellertid återvändt till fäderneslandet, ännu mera lifvad för sin uppgift.
Genom det löfte, som icke allenast kejsarinnan Catharina, utan äfven konung Carl den fjerde af Spanien gifvit konungen, att med trupper och penningar understödja det stora företaget, tog detsamma också en alltmer verklig gestalt.
Ännu stod måhända tanken derpå inför Armfelts föreställning likväl endast, för att så uttrycka oss, som en byst af marmor, men den skulle snart äfven få lif, denna marmorbyst, och börja att röra sig.
I Hamburg sammanträffade han med en gammal bepröfvad diplomat, namnet är likgiltigt.
— Europa har med konung Gustafs dödliga bortgång, yttrade denne, gjort en oerhörd förlust. Alla vår samtids öfriga monarker äro krönta egoister, politiska mannequiner, diplomatiska nollor och framför allt lättsinniga vällustingar. I ingen tid, minst i en tid sådan som vår, är detta som sig bör. Vår tid fordrar kraft och entusiasm, den personligt eldande förmågan att med lif och hänförelse omfatta en idé. Er konung egde denna förmåga. Hvad han omfattade, omfattade icke endast pligtkänslan, rutinen, behofvet och njutningslystnaden; hela hans väsende omfattade det. Det är sådana män, som försynen under vissa tidehvarf synes hafva förtrott sina åskviggar. I mina diplomatiska förhållanden har jag haft tillfälle att följa den aflidne monarkens verksamhet. Hur högsint behandlade han icke de lifdömde efter 1788, och huru högsint bad han icke på sitt dödsläger äfven för sina egna mördare? I ädelhet kunna få monarker mäta sig med honom. Hvad vår tid behöfver är en sådan der verkligt ädel kraft. Heroismen i sin vackraste uppenbarelse är icke blodtörstig och rå, utan försonande och human. Ni hör, att jag ej hårdt bedömer vår tid. Jag har studerat verlden för mycket och lefvat med den ännu mera, för att icke skatta rättvisan vida högre, ifall hon kommer, icke vid sidan af en bödel, utan vid sidan af kärlek och fördragsamhet. Såsom konung af Sverige, utvecklade redan Gustaf inför historiens sunda omdöme alltid stora och lysande karaktärsdrag; men i huru mycket högre grad skulle han ej hafva haft tillfälle att utveckla dem i en sådan sammanstötning, som den, hvilken nu brutit lös emellan tvenne stora, båda två mägtigt tilltalande tider? Af alla samtidens män vet jag ingen, hvars röst skulle ega styrka att tränga fram till folkens hjerta öfver eller genom de nu
