110
länder. Lyssnade man till de olika språk, som talades, var det ett helt Babylon. Ryssar och engelsmän, tyskar och fransmän, svenskar och italienare, österrikare och spaniorer vimlade om hvarandra. Vi ämna dock icke presentera flera af dem, än som värt behof framkallar.
Armfelts blick hade genast vid inträdet i parken stannat på en liten grupp af några samtalande, i hvilka han igenkände gamla bekanta.
Gruppen bestod af en engelska, mylady Munk, och en ryska, prinsessan Menzikoff, båda två skönheter, hvar och en i sitt slag. I den kavaljer, som för ögonblicket så lifligt och underhållande sysselsatte dem, igenkände han med glädje samme diplomat, med hvilken han sammanträffat i Hamburg.
Han styrde också genast sina steg till dem. Med utrop af den lifligaste glädje välkomnades han äfven.
— Vi ha råkat i en liten egendomlig tvist med vår älskvärde diplomat, yttrade furstinnan Menzikoff; han påstår att den franska revolutionen är hvarken mer eller mindre än en verldshistorisk nödvändighet, alldeles såsom vore den en länk i den menskliga utvecklingens långa kedja.
— Han påstår, tillade mylady Munk, att den hör, ja, hur var det nu, hör till ordningen för dagen, alldeles som spegeln på mitt toilettebord, jag tror nästan att uttrycket föll sig så, samt att vi fruntimmer framför allt kunna spegla oss i den. Hu då, att spegla sig i en revolution!
— Han säger, återtog furstinnan, att framför allt vi fruntimmer äro orsaken till den. Det låter ju alldeles fasligt.
— Han menar, att det är vi, vi stackars fruntimmer, som ha burit odjuret till verlden. Det är ju förskräckligt! Tänk er att vi skulle ha gifvit lif åt en guillotin. Vi måste antaga, herr baron, att ni uppträder till vårt försvar.
Diplomaten smålog, under det att de båda damerna omtalade hans påståenden.
— Utan all fråga bara skämt, anmärkte Armfelt. Vår ärade vän vill säkert ej säga något annat, än att ni föda till verlden …
Armfelt dröjde på ordet och smålog äfven han.
— Hvad vill ni säga? Att vi föda till verlden?
— Sans-culotter.
— Ni skämtar då alltid, baron.
— Säkert har vår vän äfven skämtat med er.
— Icke så alldeles, förklarade likväl vår diplomat.
— Verkligen? Låt höra!
Diplomaten hade från första ögonblicket ingifvit Armfelt mycken aktning och stört förtroende.
— Visserligen, sade han, skulle jag kunna närmare förklara mig; men kanske tröttar jag ut er. Med fruntimmer skrattar man hellre, än talar allvarsamma saker.
— Nu är ni elak igen, inföll mylady Munk. Liksom icke äfven vi skulle intressera oss för hvad som är allvarligt. I England äta vi icke blott konfektyrer, min herre, utan äfven plumpudding.
