sin barm. Ett sådant moln var det bref, som han höll i sin hand. Huru länge han så satt, visste han icke sjelf.
Plötsligt kände han liksom en nästan oförklarligt mild vestanflägt smeka sin kind, och på samma gång förnam han en lätt, knappast hörbar rörelse bakom sig, och då han vände sig om, mötte honom tvenne de mest intagande, verkligt förtjusande fruntimmersansigten, ett på hvardera sidan om hans skuldror. Kring det ena ringlade sig lätta, blonda lockar, kring det andra kastanjebruna. Båda logo så vänligt emot honom, den ena med ögon, så djupblå som himlen, den andra med ögon, så svarta som natten, båda lika allsmägtigt förtrollande.
Armfelt sprang upp.
— Ah, utropade han, äfven ni här!
— Jag kan helsa er från Wien, yttrade den ena.
— Och jag från Rom.
— Vi ämnade oss till badet, men upptäckte er på vägen och kunde ej neka oss nöjet att helsa er.
— Men hvad var det, som så djupt och allvarligt sysselsatte edra tankar, att ni ej märkte att vi nalkades?
— Ingenting, alldeles ingenting, endast en bagatell.
— Bakom er rygg tittade vi i brefvet. Nyfikenheten är qvinnornas arfsynd. Vi läste ett par förskräckliga ord: lif eller död.
— Ganska rigtigt; men det är ju en fråga, som hvarje ögonblick ställer på oss.
— Och de breda sorgkanterna sedan?
— Gifves det någon obetydlighet i verlden, som ej har sorgkanter?
— Och timglaset vid sidan af dödskallen?
— Vägen och målet, lifvet och slutet.
— Ni har blifvit mjeltsjuk, baron.
— Sedan min konung dog, känner jag mig understundom så ensam.
— Desto intressantare måste ni vara.
— Vi skola rädda er ifrån ensamheten.
— Ni vet kanske icke, baron, att furstinnan Menzikoff och mylady Munk äfven äro här. Vet ni väl, att vi lefva af att bara skratta dag ut och dag in. Aachen är alldeles förtjusande i år. Det fattades oss bara, att äfven hafva er här. Med er skola vi skratta mycket hjertligare, än vi ensamma förmått göra det. Men baden vänta oss, och vi måste nu försvinna. Vår lilla qvartett hoppas emellertid nu att ständigt få räkna på er. Ni har intet val, baron. Lif eller död.
Lika luftiga som de kommit, försvunno de äfven.
Den ena af dem var polska, grefvinnan Comiska, hertiginna af Kurland och Sagan, den andra romerska prinsessan Santa Croce.
Under det att Armfelt icke utan hänryckning blickade efter dem, trängde en suck fram ur hans bröst.
Efter en stund beslöt han att återvända till de bref, som väntade på honom i hans bostad.
