114
Någonting ganska oväntadt skulle dock tilldraga sig på hans väg till hotellet.
Ett stort flertal badgäster hade samlat sig vid ingången till redouten. Man såg der grefven af Artois, Ludvig den 16:s broder, omgifven af franska emigranter. Till denna grupp hade flere framstående utländingar slutit sig. Bland de senare märktes en son till vår gamle bekante, ryske ambassadören i Stockholm, unge grefve Otto Stackelberg.
Dagens post hade nyss anländt, och man kommenterade de inlupna underrättelserna med all den ifver, hvartill de gåfvo anledning.
Då Armfelt närmade sig, helsades han, redan för de flesta af gammalt bekant, såsom en välkommen badgäst.
Alla tycktes på det högsta intressera sig för att erhålla underrättelser från Sverige. Frågor haglade från alla håll emot och öfver Armfelt. Sanningsrigtigt skulle och borde han kanske med några få ord ha slagit ned alla de lifliga förhoppningar, som man gjorde sig om, att Sverige äfven skulle deltaga i koalitionen, men han hade icke rigtigt hjerta dertill. Undvikande alla verkligt bestämda svar, inlät han sig i förklaringar, som hvarken voro bindande eller lösande. Upptagen häraf, tystnade han dock på en gång.
Vid ingången till redouten hade nämligen en kringvandrande konstnär, påtagligen en italienare, uppstält en kamera obscura, ett slags trollskåp, och — ackompanjerad af några blåsinstrument — uppstämde han en sång, visserligen icke särdeles utmärkt hvarken för sin klangfärg eller i öfrigt, men desto egendomligare med afseende på sitt innehåll. Sången var visserligen skrifven på tyska, men sjöngs — man skulle kunna säga — på italienska. Ett sådant språk finnes naturligtvis nu icke i verlden; men hvad kan icke en kringvandrande gatsångare åstadkomma? Lade man äfven nu märke till ackompanjemanget, så blef det hela en så besynnerlig komposition, att den ovillkorligen skulle tilldraga sig uppmärksamhet. Den gjorde det äfven här. Armfelt, hvars tankar voro mägtigt upptagna för ögonblicket af allvarliga ämnen, skulle likväl må hända mindre än någon annan ha uppmärksammat detta musikaliska upptåg, hade han icke deri funnit några stanser på ren svenska, och dessa till på köpet ganska klangfullt och rent uttalade. Sången var nämligen så anlagd, att ehuruväl allt det öfriga sjöngs, så deklamerades deremot de svenska orden, hvilka för öfrigt utgjorde den efter hvarje afsjungen vers oupphörligt återkommande refrängen.
Men om redan detta i och för sig ensamt alltid skulle ha tilldragit sig hans uppmärksamhet, så skulle det göra det så mycket mera, då sjelfva innehållet i de svenska orden var för honom särskildt ganska öfverraskande. De voro nämligen följande:
Mauritz Döring!
Hvar är du?
Gif dig tillkänna!
Ära och lycka vänta dig!
Mauritz Döring!
