10
från en helt annan synpunkt; men denna af oss nu anförda är den hederligaste och vackraste, och vi tro derför äfven att den är den rigtigaste.
Krigsförklaringen utfärdades den 20 April 1792.
Frankrikes tillstånd då var på det högsta förvirradt; nationen var splittrad, kassorna tomma, anförarne odugliga och opålitliga och misstroendet allmänt.
Den af ingen magt förutsedda eller ens anade, så plötsligt tillkomna krigsförklaringen väckte inom hela Europa den största öfverraskning och bestörtning. Allmännast betraktade man den såsom ett, af en så upplöst nation som Frankrike då var, till vansinne gränsande öfvermod.
Revolutionens fiender njöto också i förväg af en nästan outsäglig tillfredsställelse att — utan att sjelfva ha nödgats taga första steget — Frankrike sålunda sjelft beredt dem tillfälle att sätta sina trupper i marsch. Revolutionen i Brabant hade blifvit qväfd på ett par veckor; stort mera, tänkte de, kunde ej heller behöfvas för att qväfva revolutionen i Frankrike.
Preussen var allt för afundsjukt på Österrike att tillåta det ensamt skörda äran af de förbidade snabba och lysande segrarne och upptog derför Frankrikes mot detsamma så oförsigtigt kastade stridshandske, såsom hade det sjelft träffats af den, samt utfärdade sin krigsförklaring efter vidtagna mått och steg tvenne månader derefter eller den 25 Juni.
Kriget hade sålunda utbrutit. Hertig Ferdinand af Braunschweig, en på hufvudets och hjertats vägnar rikt utrustad furste, som, bildad i Fredrik den stores skola och omstrålad af segrarne från sjuåriga kriget, stod i högt anseende hos sina samtida, inryckte kort derefter med en förenad preussisk-österrikisk armé i Lothringen, till hvilken 20,000 franska emigranter slöto sig. Då hertigen uppbröt den 25 Juli, utfärdade han ett manifest, fullt af hotelser och förolämpningar emot nationalförsamlingen.
Dessa nya kränkningar ökade ännu mera det franska folkets redan förut tillräckligt sjudande förbittring.
Tvenne franska härar stodo redan beredda till försvar vid gränserna.
Talrika skaror af fosterlandsförsvarare strömmade dessutom oupphörligt till från alla deler af riket, för att inträda i de djupa leden.
Franska folket grep snart, man kan väl säga mangrant, till vapen.
Emellertid antågade de preussiska kolonnerna, och deras framryckande ökade dagligen jäsningen inom landet.
Inom klubbarna och från alla offentliga samlingsställen genljödo våldsamma anklagelser emot monarken och hans familj. Man misstänkte dem fortfarande för hemliga förbindelser med fienden.
Inom riket funnos vid denna tid ej mindre än 40,000 jakobinerklubbar.
Sådant var Europas utseende vid den tid Armfelt, efter erhållen permission att uppehålla sig vid baden i Aachen för att undet loppet af tre månader der sköta sin helsa, begaf sig af till utlandet.
