Så motsträfvigt han än först betraktade tanken att lemna fäderneslandet, så torde man dock, med det lefvande intresse han hyste för allmänna angelägenheter, kunna antaga, att föreställningen att på närmare håll få blicka in i och i bästa fallet kanske äfven få ett ord med i de verldsvigtiga förvecklingarna, slutligen blef för honom ganska förföriskt anslående och kärkommen, allra helst vid tanken på att tiden för hans bortovaro ändå alltid inskränkte sig till endast trenne månader.
Stora menskliga strider draga alltid hvarje varmhjertadt och lifligt sinne med underbar magt till sig.
För öfrigt hade han ju alltid en hedersaffär att äfven i Aachen uppgöra med Vincent.
Sin resa till utlandet företog han i slutet af Juli månad.
Innan han likväl lemnade fäderneslandet, hade han, som man kan säga, organiserat ett litet arrièregarde af trofasta bundsförvandter, alla liksom han tillgifna Gustaf III:s minne och den politik, för hvilken han träffats af den dödande kulan. Bland dem räknade man Toll, Gyldenstolpe, Ruth, Lagerbring, Låstbom, Franc, Aminoff, Ehrenheim, Nordin o. s. v. Fröken Rudensköld var naturligtvis nu äfven en ibland dem. Det band, som sammanhöll dem, var ej något annat, än att bevaka den unge konungens intressen. De fruktade, och kanske till och med icke alldeles utan alla skäl, äfven för hans lif. Alla erkände de för öfrigt Gustaf Mauritz Armfelt såsom sin chef, dertill lika villiga som förbundna, sedan Gustaf den tredje, som de väl visste, i det på sin dödsbädd uppsatta, ehuruväl sedermera förkomna[1] andra testamentet insatt äfven honom i det för den unge konungen förordnade förmynderskapet. Innan han lemnade landet, lofvade man honom jemväl att i enskilda brefunderrättelser träget och skyndsamt meddela allt hvad som här tilldrog sig. För korrespondensens betryggande gång hade man uppgjort en särskild plan, hvarigenom man trodde sig icke behöfva befara att densamma skulle kunna falla i några främmande händer. Äfven vi vilja för tillfället akta denna deras korrespondens-hemlighet.
Emellertid lemna vi nu Armfelt för att återvända till det svenska hofvet.
- ↑ I baron Hamiltons på Boo memoirer förekommer följande: »Konungen hade vid krigets (1788) början emot Ryssland uppsatt ett testamente, uti hvilket han förordnade sin broder, hertig Carl, till förmyndare för sin son, i händelse af konungens frånfälle. Men under konungens sista sjukdom hade han gjort ett annat testamente, enligt hvilket förmynderskapet var förordnadt att under hertigens presidium med rättighet af 2:ne röster bestå af Riksdrotset, baronerna Armfelt och Taube, grefve Ruth, biskop Wallqvist, lagman Håkansson m. fl. När riksdrotset återkom till slottet, aflemnade han båda dessa testamenten i hertigens händer. Hertigen, som icke afvetat det sist författade, blef deröfver bekymrad, under det han genomläste det framför spiselden. Han yttrade sig derom till generalen grefve Klingspor, sedermera fältmarskalken, hvilken gaf det rådet: que Monseigneur est bien prét du feu; hvilket följdes så, att det sista testamentet kastades i elden, och hertigen blef ensam förmyndare.
