sade vi, slutet af diplomatens uttalade uppfattning om revolutionen. I den egendomliga oro, hvari han, af allt hvad han sett i parken, blifvit försatt, erbjöd diplomatens uttalade åsigter alltid en fast punkt äfven för hans tankar att hvila sig vid.
Han beslöt att stanna qvar här.
— Ni håller er således fortfarande vid den uppfattning, att man i revolutionen förmärker ett finger af försynens ledande hand, yttrade han. I sanning, förhåller det sig så, så har försynen bra blodiga fingrar. Bortom ett sådant öfvermått af ända till vanvett gränsande raseri är det mig omöjligt att tänka mig en allsmägtig och kärleksfull guds ledande hand.
Armfelts uppträdande var så plötsligt, att till och med den vackra qvartetten icke kom sig för att vänligt välkomna honom.
— Jag har icke sagt, genmälde diplomaten, att revolutionen är ett omedelbart verk af försynen; snarare vill jag då säga, att det är ett medelbart. Folket är medlet. Inom menskligheten såväl som inom naturen finnas eviga rättslagar, som ingen ostraffadt trampar under fötterna. Fängsla en lefvande ande öfver vissa gränser och den skall spränga dessa gränser. Hämma ett haf i sin mägtiga gång, och det skall slutligen störta såsom ett Niagara öfver damluckan. Ladda en mina och låt en gnista falla deri, och palatset deröfver skall störta till ruiner. Jag tror på det borgerliga ordet, såsom ett medel för folken att i frihet få utandas hvad som hvilar på dess hjerta och i dess sinne. Det fria ordet är det enda medel, som kan rädda slägtena från fullkomlig undergång. Det är en af försynens i menniskans hand lagd nyckel till naturens alla hemligheter, en nyckel till slägtenas framåtskridande och utveckling, en nyckel till samhällets alla institutioner, en nyckel till de hemligaste rådskamrar, en nyckel till det borgerliga lifvets alla betingelser, en nyckel till samtid och framtid …
— Ni glömmer dock en sak, som likväl står i öfverensstämmelse med hvad ni sjelf säger, anmärkte Armfelt.
— Hvad då?
— Ni glömmer att det fria ordet då måste vara en nyckel äfven till helvetet.
— Ni har rätt, herr baron; det fria ordet är verkligen äfven en nyckel dertill, men icke för att öppna en dörr tll helvetet, hvarigenom det kan utspy sina lågor öfver jorden, utan på det att menniskoanden må kunna nedstiga dit och förtrampa ormsens hufvud.
Vincent hade härunder stannat vid sidan af diplomaten. Hastigt flög hans mörka blick öfver de samtalande.
— Hvad ni yttrat om revolutionen, talade han, har framträngt till mina enskilda rum. Utan allt tvifvel är revolutionen berättigad, såsom ni tyckes betrakta den, herr diplomat, för att försona verldens synder; men den är äfven berättigad, för att hämnas århundradens förtryck, för att straffa århundradens förtryckare, för att hämnas den obegränsade lättsinnighet, som lekt med magtens spira såsom en barnskallra,
