138
och den sedeslöshet, som kränkande trampat under sina fötter familjers ära och huslig frid.
Vincents röst ljöd, som hade den varit en ljudande malm. Stadigt hvilade hans öga på Armfelt, som hade det varit af brons.
— Ni är förskräcklig, inföll mylady Munk. Man skulle kunna tro, att ni vore hela folket, gjutet i jern.
— Ni ser så grym ut, som jag föreställer mig czar Ivan den fjerde, då han lät döda tusental Strelitzer. Ni ser också ut, som ni skulle vilja döda hela verlden.
— Ni påminner mig ordentligt om ett porträtt, som jag sett af Rinaldo Rinaldini.
Armfelt yttrade ingenting; men man såg att det brann i hans ögon.
— Talar man om en revolution, mina damer, återtog Vincent, blifver språket annorlunda, än om man talar om en hoffest. Folket vet icke ens hvad en hoffest vill säga; deremot vet det hvad förtryck, lidande och fattigdom vill säga. Ursäkta det, att det talar det språk, det lärt sig. Men lika mycket, vi hafva nu också en fest här. Och låtom oss glömma allt annat och skratta med den. Det är ju sant, baron Armfelt, att vi hafva skäl att skratta i dag. Haf godheten, mina damer, och låtom oss följas åt ned i parken.
— Icke ännu, anmärkte mylady Munk, vår diplomat har gifvit oss ett löfte, som han ännu icke infriat. Icke sant? Ni har sagt, att vi — vi fruntimmer — i väsentligt afseende måste bära ansvaret för revolutionen. Har ni icke sagt det? För min del lemnar jag ej rummet, förr än ni förklarat er. Hvad säger ni, furstinna? Påståendet rör vår qvinliga heder allt för nära, att icke kräfva den upprättelse, som kan ligga i en nöjaktig förklaring.
— Det är sant, mina nådiga damer, genmälde diplomaten, att jag lofvat er en förklaring. Men jag befarar att mitt redan alltför allvarliga och långa anförande kunnat trötta er, och bäst är väl derför att uppskjuta frågan till en annan dag.
— Vi veta att ni, baron Armfelt, alltid är vår riddare; hvad säger ni om ett uppskof?
Vincent kastade i detta ögonblick en nästan hånande blick på Armfelt.
— Hr riddare, yttrade han, jag tror icke att något uppskof lämpar sig för er. Hvem vet, er tid kan vara räknad. Vill ni derför höra vår diplomats påstående förklaradt, torde skäl vara att begagna er af ögonblicket. Men — jag har ett förslag att göra — hör på — då jag anser mig fullkomligt ha fattat frågans beskaffenhet, hemställer jag till er, huruvida det icke skulle kunna tillåtas mig att i stället för vår diplomat belysa det intressanta ämnet. Jag skall för öfrigt icke trötta er med många ord, emedan jag på annat sätt vill visa er, huruledes icke allenast qvinnan kan i väsentligt afseende anses ansvarsskyldig för revolutionen, utan äfven till mycket annat — dock, lika mycket — om
