150
sterståndet eller ha stått i någon förbindelse med den gamla regimen, för att vara brottslig. Icke nog härmed. Man behöfde endast vara konstitutionelt sinnad, i enlighet med den af revolutionen sjelf antagna konstitutionen, för att vara det. Så fyldes fängelserna, och dessa måste tömmas, för att lemna rum för nya offer. En revolutionsdomstol bildades, hvartill ledamöter togos ibland de väpnade mördarne sjelfva. Dödsdom och afrättning verkställdes på en och samma gång. Domare och verkställare utbytte och vexlade till och med roller ofta nog med hvarandra. När de förre tröttnade vid att döma, öfvertogo de bödelsarbetet, i hvilket fall bödlarne, för att äfven hvila ut sig efter sitt blodiga arbete, intogo de förras domareplatser. Så fortgick slagtandet från fängelse till fängelse. Truchod tillkännagaf för lagstiftande församlingen, att fyratusen personer offrades på sådant sätt.
Det var under dessa dagar, som prinsessan Lamballe, drottningens förtrognaste väninna, mördades och som hennes afhuggna hufvud bars af mördarne på spetsen af en pik till tempeltornet, samt der under förbannelser och skrik hånande höjdes upp utanför drottningens fönster.
Prinsessans enda brott var hennes tillgifvenhet för den olyckliga drottningen.
Ingenting förmådde röra mördarne, hvarken hennes ungdom, skönhet eller oskuld.
Ännu der hennes hufvud satt på pikspetsen, omfladdradt af de långa, buckliga och lätta lockarne, bibehöll det samma rena och vackra drag.
Hennes hufvud var dock icke det enda, som vid detta tillfälle fördes fram till den kungliga familjens fönster. Ett stort antal — alldeles såsom en uppvaktande svit — af från sina kroppar likaledes skilda, bloddrypande hufvuden, spetsade på pikar, omgåfvo hennes.
I sin vildaste och råaste skepnad herskade pöbelregementet. Blodströmmar runno på gatorna. Aldrig torde ett folk till samma grad som nu sölat sig i blod.
Någonting heligt fans ej under dessa dagar. Att vara någonting var en anklagelse, och att ega någonting var ett brott.
Paris genljöd af mördarnes fröjdeskri och offrens ångestrop.
Manifest utskickades till departementen af triumviratet Danton, Robespierre och Marat, hvari folket uppmanades till efterföljd.
Revolutionen sade sig vid denna tid vilja förvärfva menniskan »arbetets och omsättningens frihet, erkännandet af hennes menskliga värde, förbund med liktänkande folk, tros- och tankefrihet, men», anmärker Weber i sin allmänna verldshistoria, »i stället för att gifva ekonomisk frihet, gjorde hon sig saker till våld mot eganderätten; i stället för att tillämpa principen af allas likhet inför lagen, förföljde hon de högre klasserna och i stället för att skänka religionsfriheten, misshandlade hon de andliga och kyrkans dignitärer».
Underrättelsen att Verdun fallit för den anryckande koaliserade armén väckte fransmännens hela revolutionärt krigiska hänförelse.
