Man trodde sig redan höra de allierade arméernas trummor vid portarne af Paris.
Paris hade snart ett starkt förskansadt läger.
Dumouriez, Kellermann, Luchner och Beurnonville kommenderade jemväl redan en ganska fruktansvärd styrka.
Europa darrade af fasa.
Liksom feberglöden i ett menniskohjerta ögonblickligt sprider sig till kroppens alla lemmar, spred sig feberglöden i Frankrike från land till land.
I Aachen talade badgästerna om ingenting annat.
Otåligt väntade man der få mottaga en lysande segerbulletin från den koaliserade armén. Icke ett ögonblick betviflade man att icke den vid första sammanstötningen skulle krossa allt motstånd.
Många knotade väl öfver den metodiska långsamhet, hvarmed hertig Ferdinand rörde sig, men andra sågo deri en beundransvärd fältherres försigtighet.
Under påtrycket af så allt annat öfverväldigande händelser kände Armfelt ett oemotståndligt behof att sammanträffa med sin vän, diplomaten. Till sin stora saknad erfor han likväl vid det besök han ämnade honom, att han några dagar förut lemnat badorten. Förlusten af ett samtal med den verldserfarne och humant dömande mannen smärtade Armfelt.
Från den intressanta spets af allmänna angelägenheter, hvarifrån Armfelt granskande blickade ut öfver verldshändelsernas af och an brusande och svallande böljor, skulle han dock snart dragas ned till förhållanden af helt och hållet enskild art.
I ett föregående kapitel nämde vi att Reuterholm afsände från Stockholm i början af September månad rikskuriren Uggla till Armfelt i Aachen med såväl hans utnämning till svensk ministre plenipotentiaire i Italien, som hans afsked från öfverståthållareembetet.
Rikskuriren inträffade i Aachen kort efter de händelser vi nu skildrat.
De depescher, han medförde, voro för Armfelt ett hårdt slag.
Den för hans ära så lysande och för hans hjerta så dyrbara tanken att, stödjande sig på sin aflidne monarks uppdrag, kunna gagna fäderneslandets framtid, genom att vakande och vårdande stå vid den unge konungens sida, ramlade dermed, såsom ett annat korthus, in.
Utnämningen och afskedet voro mer än en landsförvisning. Icke blott att man dermed aflägsnade honom så långt som möjligt ifrån fäderneslandet; man afklippte dermed äfven alla de band af pligter och sträfvanden, som tillhopa blifvit för honom en slags helig mission. Utnämningen och afskedet sade mera, än hvad de i och för sig sjelfva innehöllo. De sade att Reuterholm nu var ensam herre öfver hertigen och styrelsen, samt att han, Armfelt, var vräkt åt sidan; de sade att Reuterholm gått med fullständig seger ur striden dem emellan, och att han, Armfelt, lidit det fullständigaste nederlag. Men det sade något, som ännu mera förskräckte honom. De sade nämligen äfven att den
