Dödsdomen ingaf äfven fasa i Paris. Vid hertigen af Orleans, som röstat för konungens död, fäste sig ett allmänt förakt.
Femtiotre rösters pluralitet hade vid voteringen inom konventet utgjort konungens öde.
För att vara beredd på hvad som än kunde inträffa, hade England likväl börjat rusta. Dess stora flotta uppbringades till 60 linieskepp och 40 à 50 fregatter, man talade till och med om 100 linieskepp.
Samma revolutionära bearbetningar och planer försiggingo samtidigt äfven i Spanien och Holland, och inom båda dessa riken rustade man sig äfven till försvar.
I Spanien sökte man äfven uppdrifva flottan till 60 linieskepp.
På krigsskådeplatsen stredo de mot hvarandra kämpande arméerna med omvexlande framgång och motgång.
Det var icke menniskor, som stredo, det var idéer.
Med hertig Ferdinands för Frankrike djupt kränkande manifest ryckte den koaliserade armén in i Frankrike, och Frankrike mötte de ingripande arméerna med marseillaisen.
Den 23 Oktober 1792 kunde Frankrike, frihetsidéernas land, offentligt förkunna att dess krigshärar lyckats tillbakakasta de fiendtliga armeernas infall, hvarefter de äfven angrepo sina fiender utom rikets gränser och började en ganska framgångsfull offensiv.
General Montesquiou inträngde i konungens af Sardinien stater och eröfrade Savoyen; general Anselme intog Nizza; Worms, Speyr och Mayntz öppnade sina portar för Custines; Frankfurt föll äfven i hans hand. Kellermann inföll i kurfurstendömet Trier. Dumouriez ryckte an mot Flandern, vann en fullständig seger vid Jemmappe, och Mons blef segerns lön. Hastigt underlade han sig Nederländerna, medan Beurnonville framryckte mot Trier och Coblentz, samt Valens eröfrade Namur och gjorde sig till herre öfver Gent, Brüssel och Antwerpen, hvarefter Lamarlière inbröt i preussiska Geldern och företog belägringen af Maestricht.
Uti konventssessionen den 2 Mars införlifvades furstendömet Salm med republiken såsom ett särskildt departement, äfvensom Mons och Hennegau, dessa senare under benämning departementet Jemmappe.
Alla dessa snabba eröfringar, under det att de statskloke öfverallt ej drömde om annat än att stycka Frankrike och utstryka det från den europeiska kartan, slogo kabinetten med förskräckelse.
Dumouriez var vid denna tid franska nordarméns general en chef, men lät kalla sig sansculotternas general.
Onekligen strålade kring hans röda mössa ett ögonblick en sann krigares glans.
Hänfördt af dessa framgångar, förklarade konventet, egentligen af ganska obetydliga anledningar, krig mot England och Holland den 1 Februari 1793 och mot Spanien den 7 Mars samma år.
Man säger att krigsguden Mars var son af Juno och — en blomma; och om det så verkligen förhöll sig, så måste dock blomman ha varit en aprilblomma. Månget aprilnarri har den guden spelat verlden.
