162
dantager det såväl uppåt som nedåt fullkomligt folkvidriga och ruttna allmänna tillståndet.
Hela Italien var ett annat Etna: flammorna och röken illustrerade de mägtige. Af folket förnam man sällan något allvarligt, om icke en eller annan suck ur afgrunden.
För att slå bort sina sorger, sjöng och lekte man.
Italiens historia är en humoristik, åt hvilken man på en och samma gång kan både gråta och skratta.
Förtrycket skulle ha varit dödande, hade man icke lättsinnigt skämtat dermed.
Intet folk har dansat på sin graf och med sina bojor så mycket som det italienska.
Himmel och jord voro för vackra, att det allvarligt skulle kunna bemärka sitt eget elände.
Förtrycket lärde italienarne icke att sörja, utan att förlusta sig.
Liksom brännspegeln samlar alla strålar i en brännpunkt, samlade de hela sin verld och hela sitt lif i ögonblicket.
Italiens historiska bekymmer dunstade bort i poesi och musik, i sång och upptåg.
I dess hjerta tumlade lidelserna om såsom i en tragedi eller i en komedi, utan all pröfvande kritik.
Under sådana förhållanden skulle den franska revolutionen alltid i mer än en punkt beröra ömtåliga och svaga sidor.
Då Frankrike införlifvade Corsika med sig, skrek Genua af förtrytelse.
När Frankrike jemväl lade sin hand på de inom dess egna gränser påfven tillhörande provençalska områdena, grefskapet Venezien och staden Avignon, korsade sig den svage Pius den sjette såsom för ett helgerån.
I det ögonblick den franska armén inföll i Sardinien, som slutit sig till Frankrikes fiender, och Savoyen och Nizza föllo i segrarnes händer samt införlifvades såsom särskilda departement med Frankrike, darrade hela Italien såsom hade en mägtig hand, revolutionens, lagt sig på dess skuldra. Italien, starkt och stort i sin helhet, var svagt och litet i alla sina punkter. Punkterna började väl att röra sig, men oredigt om hvarandra. De saknade sambandet af ett förenadt folk.
Förskräckt stirrade man upp.
De bägge Sicilierna eller konungariket Neapel förklarade sig neutralt.
När franske ministern i Neapel i Februari 1793 begärde fri marsch genom landet samt rättighet att begagna alla i stadens hamn liggande kanonbåtar på expeditionen emot Rom, afslogs denna begäran såsom stridande emot neutraliteten, hvilken konungen, Ferdinand den fjerde, sade sig granneligen vilja takttaga.
I alla de politiska beräkningar och förslag, scen- och frontförändringar, som wid denna tid försiggingo inom det neapolitanska kabinettet, såg man egentligen drottning Carolinas styrande hand. Med premier-
