Italien har mera att tacka en härlig natur för sitt materiella, äfvensom jemväl språket för sitt intelligenta bestånd. Dit hän gick det emellertid, att det såg sin religion i prestväldet, sin samhällstillvaro i småtyranner, sina hjeltar i de abrussiska bergens banditer, sitt folklifs glanspunkter i processioner, karnavaler och pajazzoupptåg samt slutligen en ganska mägtig samhällsklass, hvartill intet annat land har något motstycke, i lazaronerna. Vid den tid, hvarom vi nu skrifva, hade Neapel ej mindre än 30,000 sådana.
I ordets hela bemärkelse har Italien under århundraden varit ett svarthaf, hvaröfver endast de sköna konsterna, liksom hvita svanor, uppburo sina hufvuden, men äfven de — ehuruväl uppenbarelser vaggade till lifs i naturens egen vagga — endast derigenom och dymedelst att de lånade sin pensel, mejsel, stråke och penna till att förhärliga folkförtryckets imposanta emblemer.
Ett sådant folk och ett sådant land eger rättighet att ropa ve och förbannelse.
Till ära och heder för Italien saknar dess historia likväl icke helt och hållet rikt begåfvade förmågor och män, hvilka insett och djupt känt den olyckliga belägenhet, hvari landet befunnit sig, samt manligt och modigt höjt sina röster emot »barbarerna».
Petrarca var icke blott skald, utan äfven statsman. Inför Tysklands kejsare, Carl den fjerde, hvilken hyste för honom stor välvilja, uttalade han, eldad af den varmaste fosterlandskärlek, Italiens behof och önskningar, ofta nog på ett ganska skoningslöst sätt.
Ett århundrade senare arbetade Macchiavelli i samma anda och rigtning. Öppet och modigt uttalade han nödvändigheten af landets oberoende och frigörelse från allt främmande förtryck samt dess enhet.
Under många århundraden har alltså tanken på ett bättre tillstånd arbetat inom Italiens bröst.[1]
En lika olycklig som naturlig följd af det beklagliga förhållandet var såväl underhållandet af en massa små hof som af arméer och tjenstemän till ett öfverdrifvet antal.
Bottenlösa svalg vidgade sig på sådant sätt i alla riktningar till befolkningarnes utarmande.
Små frågor gjordes till stora, öfverallt och i allt gnagande på nationens lifsrot. Några stora sådana funnos icke, n. b. om man un-
- ↑ Anmärka måste vi här, att furstehuset af Savoyen och Piemont i många afseenden äfven är ett vackert och hedrande undantag från den eljest allmänna regeln. Flere företag och åtgärder ådagalägga att denna regentfamilj egde inom sig lika upplysta som kraftiga män. Redan några århundraden tillbaka fäste mången italienare också sin blick på denna familj, såsom varande den enda af regenthusen inom Italien, hvarifrån man kunde hoppas att en gång få se en man utgå, fosterländsk och skicklig nog att rädda landet samt återgifva det sjelfständighet och enhet.
Historien har i dessa förhoppningar icke heller bedragit sig. Italiens konung, Victor Emanuel, är ättling i rätt nedstigande linie från Carl Emanuel den store.
