Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
179

— Jag önskar, min fru, att, innan jag lemnar er, också få veta hvem ni är; derom har ni ej upplyst mig med ett enda ord.

— Icke? Min gud, ni vet ej hvem jag är?

— Ingen har derom underrättat mig. Man har fört mig steg för steg, och jag har följt utan all nyfikenhet. Med ett ord, ännu vet jag ej ert namn.

— Ni är ganska besynnerlig. Ni vet ej ens hvad jag heter, och vi äro likväl redan vänner?

— Det skulle glädja mig ganska mycket.

— Och vi ha öppnat våra hjertan för hvarandra, ingått ett vigtigt förbund. Ah, det är charmant, jag måste verkligen skratta.

Jubelropen utifrån kommo allt närmare och närmare.

— Hvilken rolig menniska ni är! De engelsmännen! ah, det måste vara ett kuriöst land, det der England. Får jag någon gång tid, skall jag resa dit, bara för att få skratta åt originalerna. Men jag måste härfrån. Se der, tåget rycker in på borggården.

— Williams hade fattat hennes hand och höll henne qvar.

— Hvem jag är? Ah, det är ett rigtigt karnavalsupptåg. Jag är öfverhofmästarinna vid drottningens hof.

Och hon hoppade bort, glad och skrattande.

— För tusan, det måste vara ett gladt hof, der hon är öfverhofmästarinna, mumlade Williams, under det han lemnade slottet och tog vägen till Moriconis värdshus.




TIONDE KAPITLET.
Ett kloster och ett värdshus.

Neapel har icke brist på kloster, kyrkor och kapell. Vid Largo di St. Dominico ligger dominikanerordens förnämsta kloster eller hus: St. Dominico Maggiore. Detta kloster var fordom ett hospital, kalladt St. Michel de Marfisa, med en benediktinerkyrka, men invigdes år 1254 till dominikanerkloster af påfven Alexander IV. Det är framför allt märkvärdigt för sina gamla grafvårdar.

På Largo di St. Dominico finnes en obelisk, eller, som den benämnes i Neapel, en aguglia.

Vid foten af denna obelisk stod en äldre man, klädd nästan som en munk, lutad mot en käpp, nog stadig att uppbära den kropp, som tungt böjde sig ned öfver den.

Hans uppmärksamhet var oafvändt fäst på den framför honom liggande klosterporten. Hela hans väsen tycktes sammansmälta i hans blick såsom i en brännpunkt.