Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

180

Nu hördes det dofva ljudet af en klocka från klostertornet. Hastigt upplyfte främlingen sitt hufvud och intog en rask och stolt ställning. Klockan fortfor att slå timmen. Vid sista slaget öppnades klosterporten, och han hastade fram till den.

— Anmäl mig hos furstinnan Raszanowsky, yttrade han på ett så häftigt och befallande sätt, att portvakterskan höll på att slå till luckan midt för hans näsa; men då hon betraktade honom och såg den oroliga förvirring, som hans ansigte utvisade, tycktes hon vilja låta nåd gå för rätt, medan hon stillatigande och i synbar afsigt att uppfylla hans önskan aflägsnade sig.

Då hon efter en kort stund återkom, tillkännagaf hon, att någon furstinna Raszanowsky icke fans i klostret.

— Ni bedrager mig. Hon skall finnas här, jag har sjelf hitfört henne.

— Aflägsna er, min herre, Jag har sagt, att hon ej finnes här.

— När lemnade hon då klostret?

— Hon har icke lemnat det.

— Hon är då död?

— Nej!

— Vid den barmhertige guden, för mig genast till henne eller …

Den talande blef allt mera häftig och orolig.

— Hör ni tempelsången?

— Hvad vill det säga?

— Då ni frågar efter furstinnan Raszanowsky, så talar ni om …

— Så talar jag endast om henne, min vän, och icke om någon annan.

— Sansa er, min herre, ni talar om systern Wanja.

Vincent, den talande var ingen annan, blef dödsblek. Hans ansigte nästan förvreds.

— Systern? upprepade han.

— Innan solen har gått ned, är hon Kristi brud.

Våldsamma muskelryckningar visade det förfärliga intryck, som denna underrättelse gjorde på honom. Ett ögonblick förmådde han ej yttra något enda ord. Den bleka ansigtsfärgen blef mörk, nära nog mörkblå. Vacklande stödde han sig emot den kalla muren för att ej falla omkull.

Men denna svaghet varade endast en kort stund. Själskraften återtog snart sitt mägtiga inflytande. Hos Vincent var kroppen endast ett verktyg, lydande hans viljas beslutsamma och bestämda bud.

— Och denna tempelsång? sporde han.

— Tillkännagifver att hennes sista bön, såsom tillhörande en yttre verld, nu är slutad. Hör ni, tonerna dö bort.

— Hon är då ledig i detta ögonblick?

— När icke läpparne bedja, beder hjertat. En Kristi brud är aldrig ledig.