Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

186

— Arma hjerta, huru våldsamt slår du ej!

— Välj emellan den trånga cellen och din sons öppnade famn.

— Och du såg honom sjelf?

— Välj emellan krucifixet och hans varmt lefvande tillgifvenhet.

Wanja teg stilla ett ögonblick. Lyssnade hon till den chorsång, som ljöd allt närmare och närmare genom klosterhvalfven, eller till sitt hjertas ännu högre ljudande stämma?

När Wanja erhöll underrättelse om utgången af duellen emellan Armfelt och Vincent, föll hon in i ett religiöst grubbel, och hon beslöt att inträda i ett kloster. Såsom född polska, var hon uppfödd i den katolska trosbekännelsen. Neapels natur och himmel förtjusade henne, och hon beslöt att der, långt ifrån sitt fädernesland, tillbringa sina återstående dagar.

Ett år och deröfver hade hon uppehållit sig i klostret. Lifvet der var så lugnt, så tyst, så stilla. Genomstråladt af andakt och bön, gladde det hennes efter hvila längtande sinne. Verlden egde också inga lockande frestelser mera, sedan hon öfvergifvit hoppet att här återse sin son. Nu längtade hon till en bättre verld, emedan hon längtade att återse honom. Hennes religiositet var genomdränkt af ett jordiskt ämne, af moderskärleken. För sig sjelf hade hon ej utredt sin själs belägenhet; passivt hade hon öfverlemnat sig åt sina andäktiga föreställningar. Men en enda vind, en enda solstråle, ett enda ord blott — och hon återföll till jorden.

— Välj emellan ett evigt knäfall på den kalla stenhällen och din sons brinnande kärlek. Lyd mig: fly!

— Och du för mig i hans armar?

— Jag svär det.

Ännu tvekade hon. Striden varade likväl ej länge. Vincent segrade.

— Välan, jag följer dig. Eviga himmel, förlåt mig mitt brott! Tyst — man är redan här — hör — sången nalkas.

Sången ljöd också allt närmare och närmare.

— Skynda dig.

— Jag skyndar.

— Vi mötas vid östra hörnet.

— Ja, ja!

— Mod, Wanja! Om en minut tillhör du åter dig sjelf och verlden.

— Jag kommer.

Båda två voro djupt uppskakade. Vincent höll sig fast vid tanken på hennes flykt, såsom en döende simmare håller sig fast vid ett halmstrå; Wanja vacklade ännu, men snärt upplyfte hon beslutsamt sitt hufvud, öfverens med sig sjelf att sätta sin föresats i verket.

Också hastade hon nu emot dörren, men i samma stund hon öppnade den, inträdde processionen.

Afdånad sjönk hon i abedissans armar.

En timme senare stödde sig Vincent mot en pelare i klosterkyrkan. Kall och stel som en marmorbyst betraktade han huru Wanja