leddes upp till altaret för att invigas till Kristi brud. Han såg, huru slöjan borttogs från hennes ansigte, och hörde, huru saxen afklippte hennes långa, svarta hår. När dödsklockorna började ringa till hennes begrafning, och hon — enligt ceremonielet — lade sig på likbädden och man utbredde bårtäcket öfver henne, förmådde han ej längre återhålla sitt qval. Med blind ursinnighet slog han armarne omkring pelaren, våldsamt skakande den, liksom för att undanrycka det höga hvalfvet sitt stöd, att det måtte störta tillhopa öfver dem. Från denna stund var ceremonien endast ett sceneri af vimlande och orediga bilder, som han icke förmådde urskilja från hvarandra. Han hörde blott ett enda ljud, det var då, när gallret föll emellan verlden och Wanja.
Med hämdrop på sina läppar störtade han ut ur templet.
Vi begifva oss nu till Moriconis värdshus, der Williams tagit in.
— Jag förstår, min vän, amiralen är er gamle kund.
— Icke egentligen kund, excellenza, snarare beskyddare. Han har hjelpt mig fram i verlden, och så snart han ropar »open the door», så stå alla dörrar öppna för hans räkning. Befaller excellenzan något?
— Låt höra hvad ni har.
— Behagas en fricassé på höns, delikat, excellenza, alldeles färsk. Man blir hungrig bara man får se den.
— Det låter höra sig. Vidare!
— Befall, excellenza, befall, och ni skall ej sakna något. Jag har, åh, det skall ingen säga, att man ej befinner sig väl hos Leonardo Moriconi. Min vinlista är den bästa i Neapel. Befaller excellenzan vino chiarello, ljusrödt och välsmakande, ett prägtigt vin, eller rödt cataner-vin eller vino di Montefiascone, det yppersta vin Italiens jord alstrar, med en färg, excellenza, strålande som upplöst guld. Befall blott, excellenza, befall blott! Moriconi är en trollkarl, han. Lita på mig, ni skall må som i ett paradis.
— Jag är nöjd med edra försäkringar och öfverlemnar mig på nåd och onåd i edra händer. Behandla mig mildt, jag ber derom; men glöm ej min första önskan.
— Var lugn, excellenza, ni skall bo som i ett kloster. Man skall ej en gång ana, att ni finnes här. En värdshusvärds öra är en lönnlåda. Gud tröste honom, om tungan skulle sqvallra om allt, hvad örat hör. Jag pratar gerna, mycket gerna, men ej om andra. Tusen hemligheter gå dagligen in genom mina dörrar, men gå aldrig ut igen.
— Bra, min vän, ganska bra. Bed nu min uppassare komma upp.
Detta samtal egde rum på värdshuset hos Moriconi.
Värden var en något äldre man af ett vänligt och fryntligt utseende. Han karaktäriserade sig ej illa, då han sade, att han gerna pratade, men ej om andra. Det var verkligen hans svaga sida att låta munnen gå, men äfven hans starka att, oaktadt väl tusende hem-
