194
— Ett pusserligt upptåg, hvilket man applåderar och glömmer.
— Ah, mylady! ni, ni, utropade efter en stunds tystnad det ena fruntimret med märkbar liflighet i rösten, under det hon på samma gång häftigt fattade den andra i armen.
— Hvad är å färde? Ni skrämmer mig.
— Ni har narrat, ni har bedragit mig. Ju mera ni yttrar er, desto tydligare blir det mig.
— Hvilket?
— Min gud, att jag ej genomskådat er förr!
— Jag förstår er ej.
— Åh, ni skall nog förstå mig, endast jag säger er ett enda ord.
— Låt mig då få höra det. Ni vet, att jag är nyfiken.
— Ni har sagt mig, ni har till och med försäkrat mig, att ni ej älskade honom.
— Huru?
— Medgif, att ni försäkrat mig det.
— Jag nekar ej dertill, tvärtom, jag säger er det ännu.
— Och bedrager mig. Den värme, hvarmed ni talar, det sätt, hvarpå ni uttrycker er, allt öfvertygar mig, att ni älskar honom.
— Ni säger att jag älskar honom, ah, låt också mig få tala ett ord. Ni slutar till min kärlek af värmen i mitt tal, af sättet, hvarpå jag uttrycker mig.
— Ni medgifver således …
— Hvilket ljus uppgår ej nu i min själ! Haf godheten och se mig i ansigtet, furstinna.
— Hvarför det? Det är ju mörkt omkring oss. Ni skall ej kunna se mig.
— Edra ögon glänsa genom natten, se hit!
— Hvad vill ni då?
— Ert tal är varmt, edra förebråelser häftiga, edra ord lidelsefulla, ert öga blixtrar af förtärande eld.
— Jag har orsak att vara förtörnad på er.
— Ah, furstinna, det är ni, som älskar honom.
— Hvilken beskyllning! jag skulle älska honom? Nej, ack nej, jag älskar honom icke.
— Det är er svartsjuka, som fört oss hit, ehuru ni försäkrade mig, att det blott var för att skämta med honom.
— Ni beskyller mig för edra egna fantasier; ni är farlig, ganska farlig, mylady.
— Furstinna!
— Mylady!
— Svekfullt här ni narrat mig.
— Och ni — ni har bedragit mig.
— Ni tror att jag älskar honom.
— Tror icke ni det också om mig?
— Jag måste skratta.
