Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
195

Den andra skrattade också redan.

— Han är en otacksam, lättsinnig man, som vill visa …

— Som jag ville bestraffa.

— Rigtigt, som jag vill bestraffa.

Bullret af ett nytt ankommande ekipage störde här de båda samtalande.

— Gif nu akt.

— Det är han. Ah, nej … det är …

— Hon …

— Det är drottningens livré.

Vagnen stannade invid den lilla port, vid hvars sidokolonn Wilhams stod. Då vagnsdörren öppnades, hoppade ett ungt fruntimmer derur och hastade uppför trappan.

Williams lutade sig fram för att betrakta damen. Ovilkorligt ljöd ett utrop af öfverraskning från hans läppar vid hennes åsyn.

Lätt som en sylfid, försvann hon dock genast. Synen var endast ögonblicklig. Om ej nattskuggan insvept Williams i sitt mörker, skulle man lätt ha förmärkt det mägtiga intryck, som det unga fruntimrets syn gjort på honom. I detta fall afspeglade hans ansigte de vexlande sinnesrörelserna på ett otvetydigt sätt. Sluten och tyst, svepte han likväl kappan fastare omkring sig och nedsköt hatten i pannan samt drog sig djupare tillbaka i skuggan.

Klockan var ännu ej slagen elfva.

— Såg ni ej hvem det var, började åter ett af fruntimren i vagnen.

— Jag har sett denna klädning förut.

— Blått siden … ljusblått.

— I dag — ja, ja — jag har sett henne i — nu minnes jag.

— Om bord på jakten.

— Alldeles, kommer ni ihåg den der lilla intagande svenskan?

— Som åtföljde prinsessan Sofia Albertina? Rigtigt, hon var klädd i blått. Ni tror att det var hon?

Vagnen, som ditfört den senast anlända damen, rullade härunder bort, och klockan började slå elfva.

— Växten var hennes, gången också.

— Det är en äldre kärlek.

— Fortsatt i Neapel.

— Låtom oss skynda efter henne och öfverraska dem.

— Stilla, tyst!

I detta ögonblick dånade det sista elfvaslaget från Castello Nuovo, och knappast hade ljudet tonat ut, förrän porten slogs dånande igen, och all förbindelse från denna sida med det inre af palatset var afskuren.

— Ah, vi ha försummat tiden, pratade man åter i vagnen.

— Jag brinner af otålighet, hvad skola vi göra?

Utan att sjelf veta det, hörde Williams deras samtal. Möjligtvis var det för att hindra den medförda betjeningen att förstå dem, som det fördes på engelska språket. De anade ej att en engelsman, som,