206
allt hade öfvergifvit honom, och blifva blott sig sjelf. Denna tanke var icke förtviflans, det var den på en gång mognade mannens. Också satte han den genast i verket.
Sedan han vidtagit några små nödvändiga förberedelser, skref han ett par bref, hvaribland ett till amiral Döring, numera endast hans fosterfar, hvarefter han ögonblickligt lemnade sitt hem.
Under förhållanden, sådana som tycktes vänta honom, var From icke någon lämplig följeslagare. Men han erinrade sig gardisten Ärlig, n:o 1, vid andra majorens kompani, och beslöt att taga honom med sig, så vida han kunde få utlösa honom från regementet, hvilket äfven gick lättare för sig, än han förmodade.
Ärlig kunde icke nog uttrycka sin glädje öfver att ha blifvit hågkommen och var genast beredd att följa.
En månad senare befunno sig båda två i London, der en tillfällighet förskaffade honom amiral Hoods bekantskap och vänskap.
De asiatiska bröderna hade en särskild loge i London. Snart underrättad härom, besökte Döring den. Här kom honom den reception, som han till följd af Vincents välvilja fått undergå i Stockholm, ganska väl till pass. Innan kort förvärfvade han sig äfven brödernas aktning och förtroende, och från denna stund saknade han icke rekommendationer, hvarvid framför allt amiral Hood visade sig som hans verklige både far och vän.
Anstäld vid flottan dröjde det ej heller länge, innan han fick tillfälle att visa, det man icke slösat välvilja på någon ovärdig.
Beslutsam och pålitlig i sina handlingar, modig och oförskräckt i striden, klok och skarpsinnig i sina omdömen, förvärfvade han sig sina förmäns bifall, sina kamraters aktning och sina underlydandes tillgifvenhet.
Vid ett tillfälle, då han en stormig natt lyckades att genom sin rådighet rädda ett mindre fartyg, som man redan ansåg förloradt, en bedrift, som förvärfvade honom till och med ett namn inom hela den afdelning af britiska flottan, som stod under Hoods kommando, utnämdes han till officer, en befordran, som för utländingar icke är lätt att vinna, allra minst så snabbt, som förhållandet nu blef.
Från denna stund slöt Hood honom också allt närmare och närmare intill sig samt gjorde honom slutligen till sin adjutant, utan att ens afunden hade något att deremot erinra.
Lifvad af ett ständigt behof af verksamhet, kännande sig icke hafva något att förlora, men allt att vinna, öfverlemnade han sig med hela sin själ åt uppfyllandet af sina skyldigheter. I sitt enskilda lif skilde han sig mycket från sina kamrater, emedan han egentligen icke kunde sägas ega något enskildt lif. Hans lif var hans tjenst. Allt det enskilda, — en väfnad af förhållanden, eljest så dyrbara för menniskan — fans för honom endast i hans minnen, och minnets rike var en oändlig kyrkogård, der alla, som han från tidigare år lärt sig älska, redan egde sitt grafkors. Visserligen sväfvade stundom der för
