Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
207

hans blick en ljus skepnad, liksom en lätt skugga, eller hörde han någon gång liksom en klagande suck emellan minnesstenarne; men dessa erinringar, hvilka för andra kanske skulle ha blifvit signaler till mjeltsjuka och melankoli, blefvo för honom i stället signaler till ny och kraftig handling. Såsom en uppmuntrande och god ande kom Louise på sådant sätt honom till mötes i hans själ uti farans eller bekymrets stund och liksom mångdubblade hans krafter. Hvad han gjorde, gjorde han liksom under hennes alltid lifvande och besjälande inflytande.

Så snart Döring — vi återtaga härmed hans gamla namn — och Louise återkommo från sin första öfverraskning, hvarunder de omedelbart lyssnat endast till sitt hjertas manande röst, följde ömsesidiga förklaringar dem emellan. Ur djupet af sina hjertan, der de så länge gömt för alla andra sina inre hemliga rörelser, upptogo de nu minnets ariadnetråd och vägledde hvarandra till det närvarande ögonblicket.

— Du målar, yttrade han.

— Det är mitt hjerta, som målar.

— En Vesuv.

Hon svarade icke, hon endast lade handen på sitt bröst.

— Och du återvänder aldrig mera till Sverige? frågade hon.

— Aldrig.

— Jag kan ej ogilla ditt beslut. Jag känner, att jag i ditt ställe skulle handla på samma sätt. Din ära är mig lika dyrbar som min lycka. Men äfven vår olycka har sin lycka. Du vet ej du, huru kär verlden blifvit mig, sedan du lemnade mig. Jag har förestält mig dig öfverallt, utom der jag sjelf var. Om jag målade ett bataljstycke, tyckte jag att du anförde de segrande; målade jag ett med storm och våg kämpande fartyg, tänkte jag dig såsom dess befälhafvare; målade jag ett landskap, så såg jag dig hvila under de skuggiga träden.

— I krig och faror har jag hört din röst ljuda, yttrade Döring, såsom en ljuf melodi genom stormarne. Jag erinrar mig en liten tilldragelse. Du skall få höra den. En våldsam och ihärdig storm upprörde hafvet. Endast med möda förmådde eskadern hålla sig tillsamman. Det var natt. Lamporna på fartygets masttoppar glänste såsom rörliga lysmaskar öfver de svarta vågorna. Omgifven af officerare, stod amiralen på akterdäck, men mera allvarlig än vanligt. Slutligen yttrade han, att han egde vigtiga depescher, som en af de öfriga skeppscheferna qvarglömt ombord, och hvilka borde tillställas honom samma natt, emedan han skulle bryta ut från afdelningen och styra en annan kurs. Alla närvarande yttrade enhälligt, att det vore omöjligt att nu uppnå det ifrågavarande skeppet. Äfven jag ansåg det omöjligt. «Hafvet var i fullt uppror. Sjön vräkte med en jättekraft, som tycktes vilja sönderbryta sjelfva vår tredäckare. Lutad mot en karonad, njöt jag af detta vilda raseri omkring mig och önskade — måtte det förlåtas mig — önskade att äfven himmelen skulle bryta lös med sin åska. En åsknatt på det stormande hafvet, o Louise! det är en hjeltedikt i naturen, härligare än allt, hvad fantasien kan skapa. Orkanen ljöd emel-