222
— En afskrift af en ordres, rättade Vincent. Originalet har redan afgått till sin bestämmelseort.
— Men abbé d' Heral och Vignes äro i Neapel. Jag såg dem i går afton.
— I dag på morgonen lemnade de staden.
— Ni vet mera än jag.
— Hatet har lika uppmärksamma ögon som kärleken. Apropos, ni har sett Döring; jag vet det.
Vincent blef allt mer och mer oförklarlig för Adlerstjerna. Först nu började han begripa, det denne man egde förbindelser af högst ovanlig beskaffenhet.
— Ni har sagt mig, hvem ni är, och ändock är ni oförklarlig för mig.
— Det är icke gifvet att allt skall vara tydligt för er.
— Och Armfelts sak?
— Är min egen. Ni kan lugnt sköta edra enskilda affärer. När afgår någon kurir till Sverige?
— I morgon, svarade Netherwood.
— Jag har ett angeläget bref till Reuterholm. Det skall vara färdigt i afton.
— Ni har att befalla, återtog Adlerstjerna. Min vän Netherwood står till er tjenst.
— Och till er mannen derinne.
— Hans namn?
— Zamparelli!
— Det är ju ert eget?
— Jag har lånat det af honom, liksom ni nu lånar honom af mig.
På en vink af Vincent närmade sig Zamparelli, och sedan de vexlat några ord med hvarandra, trädde han fram till Adlerstjerna, under det han kastade sin bössa på axeln.
— Befall, yttrade han helt kort, jag står till er tjenst.
Läsaren känner Zamparelli redan från Aachen. Det är nog att tillägga, att han var född i Calabrien och nu bar sin nationaldrägt.
Sedan Vincent blifvit ensam, försjönk han inom sig sjelf. På senare
tiden hade detta blifvit för honom en vana.
Under det år, som förgått sedan duellen egde rum i Aachen, hade Vincents helsa varit ganska undergräfd.
Det skottsår, han fått i veka lifvet, var visserligen i yttre afseende läkt, men icke dess mindre erfor han emellanåt lidanden, härflytande ifrån någon skada, som träffat sidans inre och ädlare delar.
Herrar läkare hade såsom ett lifsvilkor anbefalt honom att framför allt undvika alla häftiga sinnesrörelser. Vincent hade skrattat deråt.
— Befall hellre stormen, svarade han, att blifva en vestanflägt.
