Under de dagar, hvarom han nämt för Adlerstjerna, att han senast besökt Polen och deltagit i de sista politiska stridigheterna för sitt fädernesland, hade i följd af den sinnesretning, hvari han dervid försattes, skottsåret hotat att bryta upp. Bland orsakerna, hvarför han omedelbart derefter hastade till Italien, ingick äfven afsigten att söka ett mildare och varmare klimat, äfvensom lugn och ro. Som vi veta hade han dock i det senare afseendet tvärtom kommit ur askan i elden. Mötet med Wanja, underrättelsen att hon skulle taga slöjan, hans närvaro i kyrkan, då detta skedde, hade uppskakat honom djupare än något annat. Liksom en elektrisk gnista hade hvarje bloddroppe dervid spelat i hela hans väsende. Den ögonblickliga konflikten emellan den glädje, som han hade att meddela, den nämligen att Döring var återfunnen, och Wanjas förklaring, att hon ämnade inträda i klostret, var allt för häftig, att ej en så lidelsefull natur som Vincent deraf skulle beröras såsom af ett askslag.
Skottsåret hotade från detta ögonblick äfven att bryta upp.
Vi hafva också nu sett honom fortgå sin lidelsefulla väg, kanske mer hänsynslöst koncentreradt än någonsin förut.
Så ödslig och tom hade hela verlden nu blifvit för honom, att hatet emot Armfelt var det enda, hvarvid han fäste sig.
Till och med Döring, till hvilken han förut alltid lifligt slutit sig, uppgafs nu, ehuruväl hans inre likväl tycktes göra en svag protest emot att helt och hållet öfvergifva honom.
Mycket af den hetsiga rörlighet, som hans tankar och handlingar idagalade, torde måhända äfven få betraktas såsom till en icke ringa del härflytande af det fysiskt lidande tillstånd, hvari han tvifvelsutan befann sig.
Olika naturer bekämpa på olika sätt sina lidanden. Starka själar vilja understundom knappast erkänna dem inför sig sjelfva. Måhända var det äfven så med Vincent?
Der han nu sitter, ensam, sluten inom sig, har hans hela utseende karaktären af en sinnesstämning, som man skulle kunna tro ha förvandlat honom till en bildstod af jern.
Cazal inkom tyst och stilla, utan att genast blifva bemärkt. I den gamle trotjenarens ansigte läste man sorg och bekymmer. Hans blick hvilade på Vincent med ett uttryck, som hade han i verlden intet kärare att betrakta.
Otåligt slog Vincent slutligen åter upp sina ögon.
— Cazal, ropade han, Cazal!
Han visste ej, att Cazal redan befann sig i rummet.
— Jag är här, herre!
Vincent fäste en skarp blick på honom.
— Jag tror du står och betraktar mig. Låt bli det. Jag vill ej att någon skall se på mig, då jag sluter mina ögon och är ensam med mina tankar.
— Cazal, fortfor Vincent derefter, i baron Armfelts tjenst finnes
