I detta sanctuarium uppträdde tid efter annan också predikande och lärande charlataner sådana som en Plommenfelt, en Björnram, en Halldin, en Boheman, en Collin, en Ulfweklou, en Silfverhjelm m. fl.
I sådan rigtning arbetade man också företrädesvis inom detta sanctuarium.
Frimureri var visserligen den allmänna benämningen man gaf sitt arbete, men det frimureri man här idkade, var både vanslägtadt och vanskapadt. Tidsandans öfvervägande vantro och tvifvel hade öppnat alla dörrar för svärmeri och mysticism. Magtlystnad och äregirighet, vinstbegär och fåfänga samt blindhet och vidskepelse gjorde sig det till godo. Sjelfva charlatanismen blef på en och samma gång en slags vetenskaplig yrkesgren och ett medel å ena sidan till ära och utmärkelse och å den andra till löjeväckande förbistring.
Frimureriet var i och för sig ingenting annat än liksom en slags allmän förberedande invigning till allt det öfriga. Enär detsamma från århundraden tillbaka egde en stor häfd och högt anseende, behöfde man det till täckmantel för sina förehafvanden. Frimureriet var således väl det första steget, men långt ifrån det sista. Då man tillegnade sig dess namn och insigter, våldförde man det. I otaliga former och förändringar sökte svärmeriet också oupphörligt att öfverbjuda detsamma. Bredvid och öfver de ursprungliga och äkta frimuraregraderna bygde eller bearbetade enskilda lidelser och afsigter den ena bilogen bredvid den andra, hvar och en förkunnande nya hemligheter och ny visdom. Man arbetade i verklig rococostil på Salomos tempel.
Ordensvurmeriet har aldrig kunnat få en lämpligare adept än hertig Carl. Af naturen var han, har man sagt, ovanligt väl disponerad för kommunikation med andeverlden. Må vara! Men att vara ovanligt väl disponerad för en sådan kommunikation innebär väl egentligen ingenting annat, än att vara ovanligt väl disponerad för fantastiska och sjukliga föreställningar, och i samma mån brist på sundt omdöme. I synnerhet i början af hans lefnad återkommo tätt och ofta, har man vidare sagt, besynnerliga eller ovanliga drömmar eller visioner, och förgick ej någon natt, då han ej trodde sig erfara verkningar af andars närvaro, som för honom förkunnade en framtid full af ära och magt. Må så äfven vara! Amsagor och barnsjukdomar torde väl i hans spädaste år ha verkat på honom som på andra barn.
Då vi säga, att charlatanismen aldrig kunnat få en lämpligare adept än hertig Carl, vilja vi också dermed endast säga, att han egde allt för stora luckor eller tomrum ej mindre i sin själsodling än i hela sin karaktär, för att han under de förhållanden, hvari han var uppfostrad, någonsin såsom en intelligent, fristående personlighet skulle kunna gå en egen sjelfständigt medveten väg. De hemliga vetenskaperna fingo också icke i honom någonting annat än en ganska blind slaf.
Från den stund hans sanctuarium uppkom, blef det i all hufvudsak nära nog hans hela verld.
Med sina själsfränder tillbragte han der företrädesvis sin tid, upp-
