20
tagen af magiska arbeten, besvärjningar, underbara syner, uppenbarelser, förutsägelser, svärmerier och drömmar.
Man sysselsatte sig, säger en aktad samtida, med monstruösa magiska system, illustrerade af gengångare, umgänge med andar och omedelbar korrespondens med det högsta väsendet o. s. v. som »vanhedrade våra förfäders tidehvarf och som ej borde finna plats inom vår upplysta tid».
Under alla dessa all sund och sann uppfattning af verld och lif förmörkande och sjukliga, förvildande och förvirrande sysselsättningar glömde man icke att i de politiska partiernas och sina egna intressens tjenst indraga alla märkliga lysande framtidsförhoppningar och föreställningar, hvarför särdeles ett svagt hufvud alltid är tillgängligt.
Sålunda förespeglade man hertigen under loppet af flera år i tusende olika vexlingar konungslig magt och höghet. Magiska uppenbarelser förkunnade dem, profetiorna talade derom och underbara syner anspelade alltjemt derpå. De alltid svassande och sväfvande tal, som höllos inom logen, voro fyrverkerier af bara kronor och spiror. Men man stannade icke dervid. För att gifva illustrationerna en verklig möjlighet, för att icke säga antaglighet, måste de hafva någon slags fast och säker bakgrund. Man gaf dem äfven det. Och såsom en sådan bakgrund framhöll man alltjemt hans egen broders, Gustaf den tredjes, på ett eller annat sätt, per fas et nefas, störtande från tronen. Och allt detta lät hertig Carl smaka sig oändligt väl.
Oppositionen, yttrar Bergman-Schinkel, bildade sig under frimureriets täckmantel.
I Frankrike hade man samtidigt en alldeles liknande företeelse i det sätt, hvarpå hertigen af Orleans jemväl med frimureriet bemantlade sina fiendtligheter emot Ludvig den sextonde.
Hertigen sjelf emottog vid denna tid äfven enskilda skrifvelser, hvari man, enligt hans egen uppgift i bref till Ulfweklou, förebrådde honom denna likhet.
För att en liten smula fullständigare fästa bilden vid duken, måste vi anföra några drag.
Märkligt nog börjar hertigens egentliga bearbetningar i här angifven rigtning först efter den tid, då man erhöll visshet om att Gustaf den tredje hade att förvänta en arfvinge. Att de efter Gustaf Adolfs födelse växte med ständigt ökad hastighet, må man härvid äfven bemärka.
Redan i början af år 1780 hade det kommit så långt med hertigens föreställningar att öfvertaga magten, att han, vid den tid konungen beslutat sin resa till Italien och för alla händelsers skull uppgjorde sitt testamente, yttrade:
— Må han skrifva — det är ett illa användt papper; efter hans död skall det blifva min affär.
Björnram, som sedan 1782 öppet brutit med konungen, synes till en början hafva varit hertigens apostel.
