Cazal förskräcktes sjelf för den förändring, som han framkallat, och han hastade till för att gifva Vincent allt det stöd han kunde.
Vi hafva sett, hvilka hastiga vexlingar emellan olika ytterligheter, hvartill Vincents natur var mägtig, och denna hans ombytliga magt öfver sig sjelf visade sig äfven nu.
Då Cazal närmade sig, reste han sig åter upp.
— Intet ord mera, förklarade han. Gör hvad jag befalt. Uppsök Droon och bed honom komma hit.
Långsamt och med lutadt hufvud aflägsnade sig Cazal. Då han återkom, meddelade han att Droon förklarat att han icke ämnade lyda någon annan än sin husbonde, baron Armfelt.
— Sök upp honom ännu en gång, lemna honom denna börs och säg honom, att jag vill tala vid honom.
Spotsk och sjelfkär, instälde Droon sig slutligen, spörjande Vincent, hvad han ville.
— Huru gammal är du? frågade honom Vincent.
— En narraktig fråga, herre, som jag icke har någon böjelse att besvara.
— Hvad är klockan? frågade åter Vincent med ett lugn, som öfverraskade Cazal.
— Klockan? Jag vet icke hvad den är. Det kan er egen tjenare säga er.
— Huru resa lärlingarne? fortfor Vincent.
Droon spratt till vid denna fråga och stirrade på Vincent.
— Hvarföre resa de? fortsatte Vincent.
Ett uttryck af fruktan visade sig i Droons ansigte, under det han liksom kuschande sänkte sitt hufvud.
— Hvad är lösen? sporde åter Vincent.
Vid detta ord förlorade Droon allt sitt förut visade mod, och han nästan sjönk tillhopa af förskräckelse.
— Tubalcain, hviskade han.
— Huru gammal är du? började Vincent ånyo.
— Mindre än sju år.
— Hvad är klockan?
— Middag.
— Huru resa lärlingarne?
— Från vester mot öster.
— Hvarföre?
— För att söka ljuset.
— Du har funnit det, tillade Vincent och öppnade sin rock, hvarunder en ordensdekoration syntes.
— Befall, mästare, och jag lyder.
— Du är kammartjenare hos baron Armfelt?
— Ja!
— Är du hans ende kammartjenare?
— Baron har en till, vid namn Aglon.
