230
norna torde i allmänhet för honom ha varit schackspelsbrickor, hvarmed han spelade sitt politiska spel.
Säkert igenkände läsaren de två fruntimmer, som, under det att Döring postade vid palatsets portar, skämtade och pratade i sitt ekipage på andra sidan om gatan.
De älskvärda två gracerna från Aachen, prinsessan Menzikoff och mylady Munk, träffa vi i dem äfven här.
Genom sitt vänskapliga förhållande till mylady Munk öppnade Armfelt sig en väg till engelska kabinettet och genom sin ställning till prinsessan Menzikoff banade han sig en till kabinettet i Petersburg.
Det var vid foten af Vesuvius, som drömmen om en politisk koalition i norden drömdes, och Armfelt drömde den der, under det han bestrålades af den renaste himmel, svalkades af den klaraste våg och suckade i doftande orangelunder.
Men det fans äfven en annan Vesuv, mägtigare än Vesuven sjelf.
Drottning Maria Carolina kände med en liflig qvinnas hela passionerade kraft fasan af det förfärliga brott, som ett helt folk — det franska — begått och begick emot hennes syster, Marie Antoinette[1], och i hennes hjerta ropade det högt om hämd.
Drömde väl Armfelt vid foten af detta vulkaniskt brinnande qvinnohjerta icke också sin dröm? Historien besvarar ej frågan rigtigt klart; den lägger ett finger på sina läppar, under det ett skalkaktigt leende strålar ur dess ögon.
I Maria Carolinas hand låg i många hänseenden alltid rodret till de båda Siciliernas och Österrikes politik. Af hvilken vigt var hon derför icke för Armfelt!
I det vidt utseende, dristigt anlagda politiska drama, som Armfelt tänkte sig, såg han icke Sverige framstå sist, utan först, och dervid ej spela en vasalls, utan en banérförares roll. Såsom ett nödvändigt förspel måste likväl den svenska regeringen, nu ledd af Reuterholm, en karaktär, lika tvetydig både som aristokrat och demokrat, förändras och ordnas i öfverensstämmelse med grundtanken i det hela. Detta förarbete, som Armfelt, med kännedom om hertig Carls svaghet, tog ganska lätt, hoppades han att med Englands och framför allt med Rysslands inflytande kunna på diplomatisk väg genomföra. Någon förödmjukelse ämnades säkerligen aldrig fosterlandet, knapt nog hertigen, hvilken han, i likhet med hvad som skedde vid 1789 års riksmöte, ansåg sig kunna väga upp med guld. Förödmjukelsen ämnades systemet och Reuterholm.
I Gustaf den IV Adolf tänkte han sig ännu, liksom i allmänhet hela landet, en ny, ehuru i ett och annat fall måhända till och med förbättrad upplaga af hans höge fader.
Det ligger i naturen hos alla förmyndareregeringar att vara vack-
- ↑ Vi hafva ännu icke träffat på någon historieförfattare, som icke med afsky bedömer det sätt, hvarpå den franska konungafamiljen blifvit behandlad.
