Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
231

lande; men en mera vacklande än den Reuterholmska har väl knappast funnits.

Armfelt ville förstärka den genom Gustafs insättande i regeringen, slutligen äfven förkorta den genom hans utropande i förtid till konung. Den allmänna tron vid denna tid på den unge konungens snille, förstånd och karaktär rättfärdigade åtminstone så till vida äfven hans åsigt.

Sveriges uppträdande på den stora politiska skådebanan skulle härefter börja, hvarvid hans ridderliga karaktär såg landet svinga sig upp till en magt af den första ordningen. Och denna tanke, så öfverdrifven den än tycktes vara, hade dock ganska mycket för sig då, emedan en nyligen slutad strid med Ryssland och Danmark ådagalagt det svenska folkets kraft och vapenmod, och revolutionen, sådan den europeiska ställningen för öfrigt vid den tiden var, icke syntes hafva någon segrande och varaktig framtid.

Gustaf IV:s dårskaper och Napoleons uppträdande voro förhållanden, som ingen ännu kunde förutse.

Armfelt förblef likväl den ende, som, då hans plan, ehuru under helt andra omständigheter, slutligen började omfattas af Gustaf IV, troget och verkligt stod konungen bi[1].

I det stora perspektivet glänste för öfrigt alltid för Armfelts blick Gustaf den fjerdes förmälning med ryske tronföljarens dotter, Alexandra Paulowna.

Genom en liflig, ständigt fortsatt och vidt utgrenad korrespondens kände Armfelt allt, som passerade i Sverige. Sålunda underrättades han om de demokratiska elementens framsteg der, om Thorilds process, om flere oroliga rörelser från borgerskapets sida i Stockholm, om

  1. Arndt yttrar vid skildringen af männen i det så kallade Pommerska kriget följande:

    »Den ende man, som önskade ett verkligt krig, var general Armfelt. Svenskarne sade, att han brann af personligt hat emot Napoleon, för hvilket hat han blindvis glömde sin pligt mot konung och fädernesland. Det är likgiltigt, om denna beskyllning är sann eller icke; alltnog, Armfelt hade rätt. Kunde man ej några år hålla konungens verksamhet i ro, så måste man kraftigt göra hans vilja; — ty detta är politikens eviga lag, som äfven gälde då. Stod krig och fred i konungens fria val, så måste man kraftigt samverka med hans en gång bestämda val. Detta är också den stora hemligheten i alla monarkier med alla sina brister, hvilka synnerligen kunna uppstå genom en envis och förvänd vilja. Armfelt besatt genom detta hat och sin karaktär ju det nödvändiga. Han hade varit rätte mannen för ett resningskrig i Nordtyskland, ty hos honom voro efter tidens kraf idé och verklighet, ingifvelse och handling, sken och sanning, lek och allvar på ett underbart sätt förenade. Han var den rätte mannen för ett rörligt resningskrig från Rhen till Oder, hvilket krig under skicklig ledning väl också kunnat blifva ett blodigt ståndkrig på lif och död. Han lät ej uppmaningar och bevis felas på hvad som kunde och således måste göras; men de billigare framstälde honom såsom en entusiast, de elake som en narr, och mängdens stämmor öfverröstade en endas sanning. Vi hafva ofvanför berättat, hvad som skett. Men hvad hade väl kunnat, och alltså måst ske?»

    Arndt var ett skarpt hufvud, och detta hans yttrande förtjenar all uppmärksamhet.