234
stället för drifvor, växa rosor der, och i stället för att frysa ihjäl, brinner man snarare upp. Icke under en himmel, betäckt med snömoln, utan under en varm och glödande, utvecklar sig vexelbytet mannen och qvinnan emellan. Sålunda erhåller det alltid sitt eget sommareldiga och vingade skaplynne. Framför allt är detta förhållandet i Neapel. Det varma klimatet föder lättja och beqvämlighet, och dessa i sin ordning obesvärade vanor och plägseder. Ett visst dolce far niente hvilar öfver hela staden. Galanteriet är här den sfinx, som, sammansatt af hjertats alla olika element, alltid har för hvar och en nya gåtor att lösa. I Neapel finnes ett betecknande ordspråk: Lontano dagli occhi, lontano dal cuore, från ögonen, från hjertat. »Neapolitanarens Cupido», säger en författare, »är naturens barn.» Man skulle kunna säga att allting nästan brådmognar här, framför allt qvinnan. Hon är en mogen frukt vid samma tid, som hon inom andra länder knappast hunnit att knoppas. Hos intet annat folk är ögonspråket så utbildadt som i Neapel. Hjertat talar här mera än förståndet. Neapel är ett af regeringen vanvårdadt och af naturen bortskämdt barn. Då solen står på sin middagshöjd, sofver detta barn, och först då hon sjunker ned i vestern, vaknar det till — gud vet allt hvad — men hela staden tyckes sjunga och skratta, dansa och leka. Det glada lifvet eller lifvet i allmänhet börjar också egentligen först sedan solen börjat sjunka i vestern.
Man lemnar Neapel öfvermätt och trött, men längtar tillbaka dit.
Neapel är en sirén.
Un paradiso abitato da diavoli[1].
— Vi komma för att sjelfva se, baron, om ni ännu slutat det der vigtiga arbetet, som hindrade er att vid ert sista aftonbesök stanna qvar hos oss, yttrade prinsessan Menzikoff leende, då hon inträdde; det der arbetet, hvarpå hela Europas framtid beror, och hvarom ni talade så vackert.
Armfelts pröfvande blick upptäckte genast att de utlade för honom något försåt.
— Männen, mina damer, rå ej om sin tid, svarade han dem undvikande; endast damerna äro nog lyckliga att göra det. Jag har arbetat strängt, för att i dag vara ledig att kunna egna er min uppmärksamhet; men …
— Ni narras, baron, eller rättare, ni skämtar, inföll mylady Munk, som icke längre förmådde återhålla sin lilla vrede; vi veta, hvad ni gjorde på aftonen då.
Myladyns ord, men ännu mera det sätt, hvarpå hon uttryckte sig, öfvertygade Armfelt, att de redan visste, att han ej varit hemma.
— Ni skulle känna mitt äfventyr? skämtade han. Ah, ni äro icke blott allsmägtiga, och han lade sin hand på hjertat, utan äfven allvetande.
Han ville locka dem att upptäcka hvad de kände.
- ↑ Ett paradis, bebodt af djeflar.
