— Och om så vore?
— Det, som är omöjligt, är icke möjligt, svarade han.
— Då ni lemnade oss, väntade er, försäkrade ni, ett träget arbete; klockan elfva var ni likväl ute.
Och hon hotade honom med fingret.
— Ensam och till fots. Ni tiger!
— Inhöljd i en kappa. Ni är en flyttfogel!
— Vid Arsenals-dammen tog ni af åt höger. Krokvägar äro er svaga eller kanske rättare er starka sida.
— Och ni gick in i palatset genom porten strax vid hörnet. Hvad gjorde ni där?
— Vidare, mina damer, vidare!
— Vidare; än fruntimret då? Den blå klädningen?
— Hvilket fruntimmer?
— Hvars vagn stannade framför samma port några minuter före er ankomst?
— Verkligen?
— Edra ögon anklaga er.
— Då hjelper det ej, att min tunga vill försvara sig; men damerna tolka ofta männens ögonspel alldeles som …
— Alldeles som …
— Som hin onde tolkade bibeln.
— Fy, herr baron! Vi narras icke.
— Fruntimmer narras aldrig. De älska blott narri som en kurtisör och sanningen som en äkta man.
— Ni är elak.
— Bevare mig gud derifrån; jag har icke sagt, att ni tycker mera om er tillbedjare än ert plågoris. Det vore att vara elak.
— Fruntimren äro upprigtiga.
— Som sminket; det narras aldrig, det bevarar blott en liten hemlighet.
— Medgif likväl, att ni bedrog oss med uppgiften om ert myckna arbete, eller försök att narras; vi äro två mot en.
Armfelt visste att han skulle kunna medgifva hvad som helst, äfven det värsta, endast han på samma gång kunde säga dem en artighet, som öfvertygade dem, att han nu värderade dem mycket mera än någonsin förut.
— Ni misstaga er åter, mina damer; det vore mig lika omöjligt att bedraga er som att narras för er. Jag erkänner således, att jag samma afton gick in i palatset omkring klockan elfva.
— Och det der fruntimret?
Läsaren torde inse, att Armfelt icke kunde hafva sig bekant, om något eller hvilket fruntimmer passerat in i palatset före honom.
— Det der fruntimret, men jag vet ej, om jag vågar förtro er, hvem hon var; det bör ännu förblifva en hemlighet.
— Vi äro tysta som muren.
