238
emellan hvilkas behag och skönhet jag drages såsom emellan tvänne lika mägtiga magneter, också hafva händer, som tyckas lånat sin form af Schidonis skönhetssinne och sitt blod af den första rodnad, som någonsin färgade Afrodites kind. Jag gjorde mig också den frågan, hvem af dem som egde de vackraste, de minsta händerna? Henne, endast henne vill jag hädanefter egna min hyllning.
— Ert förtroende till vår vänskap mäste vara stort; sådana bekännelser gör man icke eljest åt tvänne fruntimmer.
— Om jag icke hade »medlidande» med er, anmärkte den andra, skulle jag förtörnas på er.
— Jag tillkallade en handsksömmerska, fortsatte Armfelt, och hon uppmätte med förvånande skicklighet den lilla handens alla dimensioner; se här resultatet af hennes arbete.
Och Armfelt framtog en liten handske, som han bar i sin bröstficka, inlindad i ett mjukt silkespapper.
— Hvilket fint och elegant arbete! utropade prinsessan.
— Hvilken obeskrifligt liten hand! anmärkte myladyn.
— Jag ämnar också presentera den för mitt arma hjertas tvänne beherskarinnor, och för den, på hvars hand den passar, skall jag sedan ensam böja knä.
— Och hvilka äro dessa fruntimmer?
— Ni måste säga oss, hvilka de äro!
— Hvilka, inföll Armfelt, huru kan ni fråga mig, hvilka?
— Hvarför icke? Ni måste säga det!
— Onekligen, visst måste jag det.
— Hvilka äro då dessa dyrkade, dessa tillbedda, dessa oöfverträffliga damer?
— Hvilka andra, mina damer, än ni sjelfva?
Prinsessan och myladyn sågo öfverraskade på hvarandra.
— Hafva ej edra hjertan redan sagt er det? Har ej spegeln tusen gånger förtrott er edra ögons magt? Har ej mer än en man tolkat er det på sina knän? Men jag beder, försöken nu denna lilla handske. Kom ihåg mitt löfte, eller, om I viljen, min ed.
Handsken försöktes, den passade åt dem båda.
— Hvad skall jag väl göra? Tillbedja er båda? Välan, delen då mitt hjerta och min själ emellan er.
Och han såg på prinsessan.
— Han älskar mig, tänkte hon.
Och han log emot mylady Munk.
— Han älskar mig, tänkte äfven hon.
Och han älskade dem verkligen, han hycklade ej, ehuru han beräknat den artighet, som han egnat dem. Hans varma och rika hjerta förmådde älska en hel verld — af fruntimmer.
— Himmelen bestraffe honom, tänkte båda, ifall han bedrager oss.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk hade besökt Armfelt för att öfvertala honom att följa dem till Virgili graf, dit de fått veta,
