Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

242

En åsksky bröt fram, ur skyn sprutade en blixt; skyn och blixten flögo öfver de ungas hufvuden, på hvilka likväl en mild solstråle från ena kanten af molnet ännu hvilade.

Louises pensel rörde sig snabbt och lätt. Hon syntes lifvad af sin idé.

Blixten tycktes nära att träffa de unga, utan att de ännu ens anade någon fara; men en ny bild liksom sväfvade nu fram på papperet. Det var en vingad, fintecknad engels gestalt. Engeln tycktes hejda molnet, under det han med handen fattade blixten.

Men Louise slutade ej här sin teckning.

Utkastet hade erhållit ett slags dramatiskt lif, emedan hon förändrade det, allt efter som hennes tanke utvecklade sig. På samma gång som hon nu lät molnet växa ut under engelns fötter, förvandlades blixten i dess hand till ett ymnighetshorn, hvarur blommor föllo ned omkring de unga.

I de tvänne älskande tyckte man sig igenkänna bilden på porträttet och Döring sjelf. I engelns anletsdrag skymtade man Louises egna.

Hvar och en må efter eget godtfinnande söka gissa sig till hvad hon tänkte med detta utkast: sjelf har hon aldrig förklarat sig för någon.

Då teckningen var färdig, spred sig ett nästan förklaradt lugn omkring hennes panna.

I afsigt att gifva både utkastet och porträttet åt Döring lade hon tillhopa dem inom ett och samma pappersomslag.

Hon nedsteg i Virgilii graf och satte sig der, omdoftad af blommornas vällukt. Stället var henne redan så kärt; hon hade ej lust att lemna det.

Natten hade för henne varit utan hvila. Dagen var varm. Snart slöto sig hennes ögon, och hon slumrade in med leende på läpparne och rosenskimmer på sina kinder.




På samma väg, som Louise förut passerat, men något senare, såg man tvänne karlar komma ridande på ett par starka springare.

Båda två voro i sina bästa år, starka och välbygda. Den ene red en häst af den ädlaste race och styrde den på ett sätt, som visade en utmärkt ridskola, på samma gång han sjelf presenterade sig ganska fördelaktigt. Framför allt hade mannens hufvud en hållning och hans blick en värdighet, som båda vittnade om medfödd sjelftillit.

Hans följeslagare var något mindre, men kanske proportionerligare. Hans af svarta lockar krusade hufvud bar en gul spetshatt med färgade band. En brun kappa betäckte axlar och lif. Under den djupt nedhängande kappan såg man fötterna, försedda med sandaler, lindade med i kors om hvarandra flätade band.

Ansigtet var dystert och hotande samt utmärkte en ganska ovanlig beslutsamhet. Kraft och helsa lyste ur hans mörka och glänsande ögon.