— Du kan ej misstaga dig om henne, yttrade den förre, under det de fortsatte ridten, min beskrifning är fullständig: ljusa lockar, blåa ögon, smärt och smidig figur. Det är mera snö i hennes väsende än eld, och likväl huru mycket eld finnes icke i denna snö. Jag litar på dig.
— Var fullkomligt lugn, herre. Jag skulle omöjligt kunna misstaga mig om det porträtt, ni gifvit mig. Jag såg ju henne för öfrigt från bergsskrefvorna, då hon passerade förbi.
— Jag tror dig, och ändock är jag orolig.
— Behöfs icke.
— Tyst!
— Hvarför ber ni mig vara tyst?
— Hör!
— Bullret af en vagn. Någon, som far på vägen.
— Drag er tillbaka, herre. Min väg går framåt.
— Du för henne med våld till landsvägen bortom Pausilippo.
— Jag finner ju henne vid Virgilii graf?
— På andra sidan grottan möter jag dig. Jag anfaller, vi strida, men kom ihåg att intet blod får flyta. Efter en stund tager du till flykten.
— Och jag lemnar rofvet.
— Som sagdt, du lemnar henne.
— Och ni passar på vid grottans utgång?
— Var säker derpå.
— Men i händelse ni likväl ej skulle vara der, hvad har jag då att göra?
— Jag ämnar ej försumma mig.
— Skulle ni dock göra det, fortsatte den andre, behåller jag rofvet, tills det blir utlöst.
Och han satte dervid sin häst i raskare gång och aflägsnade sig.
De samtalande voro Adlerstjerna och Zamparelli. Adlerstjerna ville försöka att genom en handling, icke blott vittnande om mod, hvilket han onekligen egde, utan äfven genom en Louise visad stor tjenst, som han af hela sin själ för öfrigt önskade sig tillfälle att få ådagalägga, ville, säga vi, genom en ridderlig handling söka förskaffa sig några rättigheter öfver åtminstone hennes tacksamhet. Tacksamheten drager ofta hjertat med sig; icke sällan har den flätat brudkronan i qvinnans lockar. Enär någon sådan tillfällighet ej tycktes vilja inträffa, beslöt han att sjelf tillställa en sådan.
Zamparellis sista yttrande förskräckte Adlerstjerna, men för att lugna sig beslöt han att genast begifva sig till grottans utgång. Han hann likväl icke att åter sätta sin häst i traf; förrän han såg en kalesch, ett den tiden modernt åkdon i Neapel, hastigt närma sig.
— Himmelen vare pris och tack, hörde han en fruntimmersröst ropa efter sig, att vi träffade er, herr grefve. Ni kan ej tro, hvad vi blifvit uppskrämda.
