22
Sålunda hade man tillsatt 1:o) ett hemligt råd: Ulfweklou och Håkan Persson[1]; 2:o) uppsyningsmän vid arbetet: hertig Carl, Fr. Sparre, Ruth, Oxenstjerna och Stenbock; 3:o) dito vid finansverket: Bonde och Chierlin samt 4:o) adjutant vid hemliga rådet: Reuterholm. Utstyrda i särskilda uniformer och tågande efter särskildt ceremoniel, såg man nu, så länge arbetet varade, dessa reguliert infinna sig i källarne och der intaga de dem anvisade platser.
En Silfverhjelm representerade inom detta sanctuarium magnetismen.
Han hade i Frankrike af Mesmer sjelf lärt sig konsten.
Återkommen till fäderneslandet, vann han inom kort stor ryktbarhet.
Magnetism och spådom blefvo också genast på modet.
Hertigen, som var synnerligt mottaglig för alla de underbara vetenskaper och konster, hvarmed denna tid trampade det sunda förnuftet under fötterna, egde naturligtvis äfven en synnerlig benägenhet att falla i magnetisk sömn.
Då Silfverhjelm en gång magnetiserade honom, berättar Bergman-Schinkel, talade han följande »märkliga» ord:
— När riksskeppet håller på att förgås i stormen, då tar den gamle styrmannen i rodret och för det in i säker hamn.
Reuterholm, som äfven då var närvarande, upptecknade genast orden.
Att hertigen, då han vaknade upp och förnam hvad han hade sagt under det han sof, deraf erfor ett »outplånligt intryck», hör alldeles till den tidens kostym.
Drömmar rinna som strömmar, säger man. På samma sätt som de tankar, hvilka företrädesvis sysselsätta oss, och de lidelser, hvilka arbeta i vår själ, afspegla sig i våra drömmar, likaså återstråla strändernas i olika former och färger vexlande höjder och djup samt stjernor och skyar på himmelen i de spegelklara strömmarne.
Natten emellan den 23 och 24 Oktober 1786, således redan omkring 5½ år före Gustaf den tredjes död, drömde hertigen, att Reuterholm inkom till honom, klädd i svart och med mycken alteration samt tog hertigen afsides och sade till honom: nu är det gjordt, nämligen, — detta är efter hertigens egen diktamen — »att det vore allt med kungen.»
Vi anföra detta endast för att visa hvad som både vakande och sofvande säkerligen företrädesvis föresväfvade hertigens tanke. Brödraskapets personallista i detta sanctuarium upptog en hel del af Sveriges adliga namn. Ehuruväl vi icke äro i tillfälle att fullständigt återgifva den, misstaga vi oss säkert icke, då vi här anföra följande: Carl Bonde, C. och J. J. De Geer, Brelin, sedermera adlad, då han antog namnet Glansenstjerna, Ruth, Brahe, Delwig, Bjelke, G. Stenbock, Ehrensvärd, Lewenhaupt, Lejonhufvud, Barnekou, F. Sparre, J. G. Oxenstjerna, A. Aminoff, Cherlin, Plommenfelt o. s. v.
Af dem alla egde likväl ingen ett så allsmägtigt inflytande på her-
- ↑ En vid skattgräfningar van bonde från Småland.
