256
— Men hennes gestalt, huru ädel, huru intagande!
— Ni talar så varmt om Schidonis onekligen intagande fantasibild, som om ni vore kär i den.
— Jag vill ej tvista, ers höghet; men hon har äfven ett annat fel: hon går, och kärleken har vingar, hon borde flyga. Jag skulle vilja se henne sväfva eller smyga sig tyst och rädd fram. Så eröfrar kärleken oss lättast. Erkänna måste jag för öfrigt, att jag verkligen är på det högsta intagen i Schidonis lilla tjusande skapelse. Det medlidande, som talar ur dess blick, är så godt och så mildt. Endast den förlåtande kärleken är sann kärlek.
Samtalet blef allmänt, och prinsessan bad derunder de närvarande afgöra, hvilkendera af dem som hade rätt.
Alla damerna trädde på prinsessans sida, då deremot alla herrarne öfvergingo på Armfelts.
Drottning Maria Carolina var ej närvarande. Man sade, att hon var inne hos konungen.
I denna stund syntes öfverhofmästarinnan i dörren till de inre rummen. Mylady Munk och prinsessan Menzikoff märkte genast hennes inträde samt att Armfelts och hennes blickar möttes, hvarvid hon ganska betydelsefullt vände sig blinkande åt en annan dörr.
— Såg ni?
De märkte också, att Armfelt hastigt sänkte sina ögonlock, liksom ville han dermed tillkännagifva, att han förstått henne.
Öfverhofmästarinnan aflägsnade sig derefter, och en stund senare närmade Armfelt sig åt den dörr, till hvilken hon med ögonen synbarligen hänvisat honom.
— Öfvergifver ni oss, tilltalade prinsessan Menzikoff honom. Ack, gör icke det; ni roar oss alla.
— Tiderna äro besynnerliga. Politiken upptager mig från morgon till qväll. Då jag aflägsnar mig, gör jag i sanning ett offer på nödvändighetens altare.
— Verkligen! Nu går likväl ej er väg till skrifbordet, det tror jag mig förstå.
— Hvart går den då, om jag får fråga?
— Naturligtvis till det der vackra porträttet — »Medlidandet» — i hvilket ni ju alldeles förälskat er.
— Ni är grym, mylady; men de sköna äro alltid grymma.
Då Armfelt aflägsnat sig, blandade prinsessan Menzikoff och mylady Munk sig bland de öfriga gästerna.
Myladyn blef emellertid tyst och allvarsam; hon tycktes öfverlägga om någonting med sig sjelf. Den täcka handen for slutligen öfver hennes panna, hvarvid ögonen glänste till på ett så liftgt sätt, att man kunde lätt begripa, det hon fattat ett beslut af mer en vanlig vigt.
— Jag skall demaskera honom, yttrade hon också halfhögt för sig sjelf.
Man samtalade ännu om samma tafla som förut.
