— En anmärkning torde man dock med skäl kunna göra mot denna tafla, anmärkte myladyn, sedan hon återvändt till sällskapet och en stund åhört de andras omdömen, nämligen emot handen, den är nästan för stor.
— För stor? Hvad säger ni? Man kan väl knappast finna en mindre. Proportionerna äro ju så fina och ädla, att man tvingas att beundra dem. Betrakta dessa mjuka, saftiga fingrar; man skulle kunna tro, att de äro af sammet.
— Jag vill erinra mig, att jag sett något ännu bättre — låt mig se — ah, nu ihågkommer jag det. Sitter ej Schidonis tafla, »Medlidandet», i hvilken baron Armfelt är så förtjust, i något af de kungliga rummen derinne? Det vore verkligen intressant att jemföra. Kanske har baron ändock rätt i sitt omdöme?
— Ganska rigtigt, taflan sitter derinne i de kungliga smårummen.
— Verkligen?
— Helt säkert.
— Då skola vi jemföra taflorna med hvarandra och rigtigt se till, hvilket stycke, antingen Schidonis eller Guidos, är mest tilltalande. Jag skyndar efter stycket.
— Vi följa, vi följa!
— Dröj qvar, jag skall strax vara tillbaka med taflan, den är ju helt liten.
Icke dess mindre ville något hvar följa henne, men hon hastade före dem alla, och då de hunno fram till dörren, hade hon redan försvunnit innanför den och reglat den på andra sidan. Skrattande återvände man till sina platser.
Myladyn var ej obekant med de rum, i hvilka hon nu befann sig; men hon stannade likväl och blickade nästan förskräckt omkring sig. En djup tystnad herskade der inne. Denna tystnad verkade ganska lifligt på hennes inbillning. Hon hörde sitt hjerta slå och tyckte nästan, att det påminde henne om, att hon befann sig på stället icke just i de renaste afsigter. Hon var nära att återvända, och likväl återvände hon icke. Det var någonting, som bjöd henne att gå framåt, under det hon fruktande uttog hvarje steg.
Då samvetet förebrår oss något, är ensamheten en plåga. Samma belägenhet, som så behagligt tröstar oss, då sinnet är rent, sargar oss i motsatt fall.
Allt emellanåt stannade mylady Munk och lyssnade. Tystnaden fortfor. Hon hade ej en gång hört sina egna steg, så elastisk och mjuk var den i praktfulla färger sirade turkiska matta, hvarpå hennes fötter sväfvade fram.
Väggarna i det rum, hvari hon nu befann sig, voro beklädda med gobeliner, hvilkas första friska färg ännu syntes på ett beundransvärdt sätt bevarad. Möbler af ebenholz, smyckade med rika infattningar, omgåfvo henne. Emellan de höga fönstren reste sig stora speglar, in-
