258
fattade i förgylda rarnar af antikt arbete. På sidorna om speglarne stodo kristallgirandoler med i konstrika ornament sirade armar.
Rummet föreföll henne nära nog spöklikt. Gobelinerna framstälde resliga och otympliga figurer från århundraden tillbaka. Möblerna erinrade henne om en tid, hvari andra generationer lefvat. Kristallgirandolerna, med sina mot det marmorhvita taket sträckta armar, liknade ett slags förstenade varelser af underbart utseende.
I denna stund blef hon varse sin egen bild i spegeln. Vid åsynen deraf kände hon en darrning skaka sina lemmar.
Men på den bleka skiftning, som smugit sig öfver hennes kind, följde snart en täck rodnad, icke framkallad af någon yttre anledning, utan af en inre. Hon hade sett sig sjelf, och hon föreföll sig täck och intagande.
— Jag måste veta, tänkte hon på samma gång, hvem det är, som han älskar.
— Skulle det kunna vara, fortsatte hon sin tankegång, öfverhofmästarinnan?
— Jag skall snart veta det.
Och modigare fortsatte hon nu sin väg, intill dess hon framkom till en dörr, som, utan att vara igenläst, likväl var tillsluten.
En ny fruktan öfverföll henne här, och hon tvekade, huruvida hon skulle våga inträda eller icke.
— Hvarför ej? anmärkte hon dock. Jag inträder ju för att hemta den lilla taflan. Man skall icke kunna anmärka någonting deremot.
Sakta sköt hon upp dörren.
Under det hon ännu qvarstod på tröskeln, blickande omkring sig, hörde hon ljudet af en röst helt nära sig, utan att någon syntes till.
Hon lyssnade.
— Jag har uppfylt er önskan, yttrade en stämma; ni har sett mig, ni har talat vid mig, nu måste ni aflägsna er.
Rösten kom från fördjupningen i en fönsternisch, framför hvilken de täta och brokiga sidengardinerna voro nedfälda.
— Skänk mig ännu ett ögonblick, bad en annan röst.
Myladyn igenkände den. Det var Armfelts.
Hon erfor dervid en dubbel känsla, både sorg och glädje; man skulle kunna säga, att en smärta ilade genom hennes hjerta, under det att en stråle af tillfredsställelse gled fram genom hennes själ. Armfelt hade narrat henne med sina försäkringar, det var sorg nog; men hon var också nu i tillfälle att demaskera honom, det var ändock en glädje. Skulle hon likväl våga draga tillbaka fönsterdraperierna och på en gång afslöja hans hemlighet? Hon förskräcktes för en sådan djerfhet, och likväl utsträckte hon handen, utan att dock hinna fram till omhänget. Liksom fastvuxen, qvarstod hon på sin plats, med blicken orörligt fäst på en enda punkt. Gardinerna rörde sig dallrande, liksom för en vind, och en darrning lopp omedelbart äfven genom hennes leder. Hon sänkte ögat dervid, och då hennes blick föll på golfvet, märkte hon
