262
— Ni äro två stora barn.
— Ni förlåter oss.
— Gerna.
— Får jag taga porträttet med mig?
— Mer än gerna.
Öfverhofmästarinnan tryckte tacksamt myladyns hand.
Glad och förnöjd, begaf sig konungen till sällskapet, der han skämtande berättade, att Armfelt blifvit intagen uti ett af Schidonis tjusande mästerstycken, Medlidandet, hvars liljefina händer också allmänt vunno priset framför dem, hvarmed Guido utrustat Aurora.
Armfelt inträdde härunder i salongen. Med ett leende, som endast myladyn förstod, mötte han det skämt, som från alla håll vände sig emot honom.
Konungen höll ännu porträttet i sin hand, då man anmälde drottningen, och hon inträdde.
— Ers majestät, började konungen, vänd till drottningen, vi ha upptäckt en kärleksintrig inom vårt hof. Beundra vår skarpsynthet, och konungen berättade derpå ånyo, hvad som läsaren redan känner.
— Armfelt, tillade konungen, jag gillar ert val och er smak, och, såsom ett bevis derpå, ger jag er denna tafla. Häng upp den framför ert skrifbord.
— Jag älskar medlidandet, ers majestät, men icke vid mitt arbetsbord.
— Häng den då öfver er säng.
— Icke heller der älskar jag medlidandet.
Kejsarinnan Maria Theresias sköna dotter, Maria Carolina, stod tyst, men uppmärksam och skönare än någonsin.
En stund senare närmade Armfelt sig till mylady Munk.
— Hjertat gör qvinnan älskvärd, yttrade han till henne, geniet gör henne förtjusande. Ni är både älskvärd och förtjusande.
Myladyn tryckte den lilla ringen hårdt i sin hand, då Armfelt lemnade henne.
— Förr eller senare skall denne, tänkte hon dervid, nog upplysa mig, hvem min okända medtäflarinna är.
Då hofcirkeln skulle upplösas, vände sig konungen till prinsessan Sofia Albertina.
— Ers höghet följer oss ju i afton till sjös. Ni skall då få se, att inga nöjen kunna mäta sig med att fiska.
Vi måste göra ett kort besök hos Adlerstjerna.
Tankfull vandrade han fram och åter i sitt rum. Då han slutligen upphörde dermed, stod han händelsevis framför en spegel. Vid anblicken af sitt ansigte krökte sig hans läppar under ett hånande
