Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
263

löje, men denna gång tycktes de kröka sig nästan som offret under tortyr-imstrumentet, så mycken hånfull och bitter smärta uttryckte de.

Menniskor finnas, som icke skygga tillbaka för att begå hvarjehanda dåraktiga, för att icke säga origtiga, handlingar, men deremot vrida sig af verklig förtviflan, ifall offentligt en skugga kastas på dem. Handlingar, kanske egentligen icke moraliskt brottsliga, men vittnande om osedlig svaghet eller djupare lidelser; handlingar, som inför en allgod försyns milda blick måhända blott äro lätt bortdunstande dimmor af ett tillfälligt osundt ögonblick; men som icke desto mindre, belysta och bedömda af hvardagslifvets uppfattning och föreställning, växa till brott och laster af öfverväldigande dimensioner. Skandalen målar allting med lika breda som djerfva penseldrag. Adlerstjerna var aristokrat till sin natur, och Zamparellis anklagelse skar djupt in i hans anrika sjelfbegrepp. Han kände sig i sin stolthet förödmjukad och i sin ställning till Louise på en gång slagen ur brädet. Så kunde och fick det likväl ej förblifva. Men huru och på hvad sätt skulle han kunna afskudda sig hvarje ogynsam misstanke? Länge hvälfde han emellertid icke denna fråga i sitt djerft förslagna hufvud, förrän han trodde sig hafva den besvarad. Vi hafva också sett, att han, efter en kort ridt utåt landsvägen till Pouzzuoli, återvände till Zamparelli. Skulle han lyckas i de afsigter, som nu sysselsatte honom, var det af vigt, att Zamparelli åter kom sig, emedan det alltid blefve säkrast och lättast att genom honom, den på bar gerning nu en gång gripne, leda Armfelts och fröken Posses väckta misstankar från sig på honom eller på någon annan.

— På någon annan, upprepade han för sig sjelf. Ja, hvarför icke?

Det var verkligen en god tanke detta: på någon annan, men också krökte ett dystert leende dervid hans läppar.

Alldeles af sig sjelft framträdde också Döring i detta ögonblick för hans tankar.

Adlerstjerna hade för sig fullkomligt klart, att det hvilade öfver Dörings inträffande och vistande i Neapel någonting hemlighetsfullt. Han hade först burit engelsk sjöofficersuniform, men kort efter sin ankomst aflagt den och antagit civila kläder, dervid i väsentligt hänseende rättande sig efter de mer borgerliga plägsederna på platsen. Allt detta var ju icke så litet egendomligt. Ju mera Adlerstjerna besinnade dessa omständigheter, desto mer öfvertygad blef han, att Döring måste ha några afsigter, som han ville fördölja. Och om så förhöll sig, hvari skulle dessa afsigter kunna bestå? Så som den ena tanken utvecklade sig för Adlerstjerna ur den andra, stod det för honom snart fullkomligt klart, att Dörings så tvetydiga uppträdande och hans ej mindre i den djupaste hemlighet insvepta förehafvande ej kunde afse någon annan än Louise. I samma mån som Adlerstjernas tankar också togo denna riktning, föreföll det honom liksom om de planer, hvilka arbetade i hans hufvud, icke allenast skulle i alla hänseenden rättfärdiga honom, utan jemväl öfverensstämma med Louise Posses egen fördel, enär de skulle förekomma den henne, för hans uppfattning allt tydligare och