min sällhet, min ära, min tro på sjelfva himmelen ligger i en qvinnobarm. Det är på nycken af hennes hjerta, som hela mitt lif beror. På grund af qvinnans förräderi redan i paradiset föll hela menniskoslägtet, och förräderiet fortgår ännu i dag. Kärleken borde upphäfva egoismen, men föder och utbildar den i stället. Att älska, borde vara vår lycka, men är vår olycka. Verlden har förvillat sig i en labyrint af falska premisser och konklusioner. Hatet ärfver kärlekens plats i våra bröst. Hånet öfvertager det vänliga ordets säte och stämma på våra läppar. Det smekande, hjertliga leendet blir grin. Hvad är att göra annat än att gå sin egen väg och skratta åt både det närvarande och det kommande.
— Då jag här i spegeln blickar in i mitt öga, in uti mig sjelf, börjar jag verkligen förstå, att alla barnsagorna om ära, redlighet, dygd, seder och himmelen vete allt, hvad de goda sakerna heta, endast äro guldkorn, hvarmed man vill locka menniskorna att släpa sig fram på beskedlighetens och medgörlighetens enfaldiga väg. Hvad har jag med någon annan än mig sjelf att göra? Gud tröste oss för all dårskap! Man antager, att lagarne skola vaka öfver allas rätt; men min högsta rätt är hjertats, och kunna väl lagarne äfven vaka öfver den? Bah! Hvar och en är sin egen lyckas smed. När tiden och förnuftet en gång förtärt alla moralkakor, skall en ny moral och en ny religion uppväxa ur detta enda ordspråk.
Så tänkte och talade han. Vi skola se, om han äfven handlar derefter.
Adlerstjerna hade erfarit, att konungen beslutat anordna ett större fiske på golfen, hvari prinsessan Sofia Albertina blifvit inbjuden att deltaga, och hvartill för öfrigt en stor del af hofvet skulle ansluta sig. Louise Posse och Adlerstjerna voro, såsom prinsessans ressällskap, sjelfskrifna att deltaga i tillställningen.
Ganska vackra anordningar företogos äfven för detta fiske. Konungen ville, att det skulle blifva någonting rigtigt storartadt. Han hade tänkt sig, att en så kallad ljustring, med sina eldar i fören af hvarje båt, skulle i den eljest mörka natten blifva en verkligt praktfull tafla. Hofvet motsåg äfven den stundande förlustelsen med stort intresse. Alla lofvade sig ett friskt och omvexlande nöje.
Adlerstjerna fäste dock för sin enskilda del dervid ett alldeles särkildt intresse. För honom kunde intet lämpligare tillfälle erbjuda sig än detta, att sätta sin nu fullt utarbetade plan i verket.
Zamparelli tillkallades derför samt mottog, jemte erforderliga medel för fyllandet af alla nödvändiga behof, de sista befallningarna.
Vandrande upp och ned i sina rum, genomgick han ännu ytterligare sin plan.
För att komma på det klara med Armfelt, var dock i sista stunden ett enskildt samtal med honom alltid nödvändigt. Der han nu gick fram och åter, sysselsatte honom framför allt också, huruledes han bäst borde inleda det samt hvilken karaktär det borde få. Omsider
