Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

264

tydligare framträdande olyckan att falla i händerna på en sådan från fosterlandet afviken, irrande äfventyrare som Döring. Frågan gälde endast att sköta intrigen väl. Zamparelli var för den skull det bästa redskap han kunde få. Som läsaren redan känner, hade Adlerstjerna icke haft tillfälle att kasta någon blick in i mannens inre. Obekant med de känslor och rörelser, som fröken Posse väckt hos honom, kände han sig fullkomligt lugn. Att Zamparelli ej stannat vid grottans bortersta utgång, hade alltid sin förklarliga orsak deri, att Adlerstjerna ju icke i tid instälde sig der. Armfelts uppträdande hade väl äfven föranledt Zamparelli att aflägsna sig derifrån. För att inför andras omdöme och uppfattning länka tillsammans den tilldragelse, som nu timat och hvarvid Armfelt uppträdt, med den nya plan, som började mogna inom honom, var Zamparelli alltid den lämpligaste. Återfann man honom i ett nytt, ej mindre djerft företag, än det nyss passerade, borde förbindelsen dem emellan alltid af hvar och en lätt förstås och inses.

Vid verkstäld närmare undersökning af den värjstöt, Zamparelli fått, befans skadan endast vara ett köttsår, ehuru väl ganska smärtsamt och starkt blödande. Efter verkstäld förbindning, reste sig Zamparelli åter snart upp och anlände, ehuru svag och lidande, efter några timmar på Adlerstjernas häst till staden. För att dels anskaffa honom erforderlig läkarevård, dels också för att hafva honom såväl under sina egna ögon, som jemväl äfven till hands, när så kunde påkallas, öppnade Adlerstjerna åt honom ett af sina egna rum. Efter några dagar var Zamparelli också fullkomligt återstäld. Dagar gingo derefter, under hvilka Zamparelli hade sin fullkomliga frihet att gå, hvart han behagade, dock under löfte att inställa sig en gång om dygnet för mottagande af vidare ordres.

Då vi nu återse Adlerstjerna, finna vi honom framför sin spegel.

Stirrande betraktade han sig i dess glatta yta, tills han slutligen utbrast i ett skratt.

— Då jag betraktar mig, erinrar jag mig, hvad jag var för några få år sedan. Min gud, huru annorlunda! Då bodde ännu frid i mitt hjerta och förhoppningar i min själ; då trodde jag ännu på en styrande, allvis försyn; nu — måste jag icke skratta? Förbannelse öfver ödet, som, sedan det plundrat våra hjertan, trampar oss under sina fötter! Icke sant, det härdar oss, tills vi blifva förhärdade? Båtar det väl till någonting att vara hederlig karl? En skurk går lika långt, till och med längre, emedan hans armar icke bindas af något samvete. Vore det ej så godt, att vi genast voro födda dåliga, som att verlden småningom skall göra oss dertill? Denna nyfödelse i själ och hjerta är egentligen ej annat än en liten smula dumhet, som faller bort, allt eftersom vår erfarenhet ökas. Lefve erfarenheten och hånskrattet på det godas graf!

— Man talar om en evig rättvisa på jorden, fortsatte Adlerstjerna; vacker rättvisa! Det heter att taga för sig, eljest blir man utan. Ligger väl ens mitt öde i min egen hand, eller i hvilkens? Min lycka,