272
varande underkasta sig det. Men han föresatte sig att vid första tillfälle anhålla om en förklaring.
Emellertid ville han nu uppsöka öfverhofmästarinnan i det tysta hopp att möjligtvis träffa Louise. Detta hopp var, ehuru en tår af melankoli glimmade i ögat, hans själs ljufvaste tanke.
Då han utkom i förstugan, föll hans blick genom den öppnade dörren in i rummet midt emot, hvarifrån Vincents bleka ansigte stirrade honom till mötes.
En oförklarlig känsla intog Döring vid åsynen af denne man.
Det deltagande, som han visat Döring, jemte den hemlighetsfulla slöja, hvarmed han alltid omgifvit sig, hade fäst honom i Dörings minne. Men härtill kom ännu ett annat skäl. Döring hade lemnat fäderneslandet utan hopp, knappast nog med tanken på att någonsin erhålla underrättelse om hvilka som voro hans föräldrar; icke dess mindre fans det något inom honom, som ständigt påminde honom om dem, så obekanta de än voro för honom. I en och annan stund, då tjensten ej tog hans uppmärksamhet helt och hållet i anspråk, smekte honom den föreställningen att han tryckte dem till sitt bröst och att han från deras — sjönk till Louises varma, mot honom flygande hjerta. I dessa stunder framstod ofta Vincent för hans tankar äfven furstinnan Razanowsky — och slutligen också den lilla händelsen, då han af hennes hand emottog det så rikt infattade porträttet.
— Skulle Vincent kunna vara min far? tänkte han då någon gång för sig sjelf. Omöjligt, besvarade han sin fråga. Vincent har visat mig deltagande, men icke någon faderlig ömhet; och, utan att kunna förklara orsaken till sin känsla, var det för honom motbjudande att föreställa sig Vincent såsom sin far.
— Och furstinnan, skulle hon kunna vara min mor? Bah, qvinnan var vansinnig.
— Men detta porträtt, som hon skänkte mig? Snarare är det en bild af min mor; ja, ack, ja, det är min mors ansigte! Ögonen blicka ju så vänligt på mig; munnen ler så friskt och mildt emot mig. Ja, det är min mor!
— Jag måste träffa Vincent.
Och likväl, då han återsåg Vincent på Morriconis värdshus, tillkännagaf han icke sin närvaro.
Han hade då nyss förut mottagit general Actons befallning att söka uppehålla sig okänd i Neapel, och fann dessutom Vincent i ett hemligt samtal med Adlerstjerna. Både hans pligt och känsla för ögonblicket afhöllo honom derför från att då sammanstöta med Vincent, som, insvept i sin munkkappa och under ett främmande namn, dessutom föreföll honom ganska misstänkt.
Sedan emellertid hans vistande i Neapel nu så oförväntadt blifvit bekant för Adlerstjerna, och han funnit Armfelt, liksom Vincent förut, hafva anslutit sig till denne, ansåg han det gagna till ingenting att bibehålla mystifikationen.
