Han inträdde alltså till Vincent i det hopp att, om äfven något senare, likväl samma dag få uppsöka öfverhofmästarinnan.
Vincent hade med stadig blick följt hvarje hans steg i förstugan, utan att med något tecken tillkännagifva, det han önskade emottaga honom.
Denna köld undgick ej Döring.
— Tiderna förändra menniskorna, anmärkte han: jag har sett det hos Armfelt, jag ser det nu här. Lika mycket; endast hos en enda har tiden ännu ej åstadkommit någon förändring. Blott kärleken bibehåller menniskan alltid lika. Kärleken är själens aldrig sinande ungdomskälla.
En lätt suck höjde härunder hans bröst.
— Ni känner då igen mig, började Vincent, när Döring närmade sig honom; jag trodde, att jag var oigenkänlig. Döden har redan skrifvit ut sin räkning i ansigtet, och ni ser att jag är beredd att infria den, på grund af det gamla lagstadgandet: »af jord är du kommen och till jord skall du åter varda.»
Hans röst var utan modulationer och välljud, dof och ihålig.
— Ni är sjuk, Vincent, mycket sjuk.
— Jag lider genom följderna af en duell.
— En duell? Hvad säger ni? Med hvilken?
— Ni kan vid tillfälle fråga …
Vincent fortsatte ej sin mening, emedan han ej ville ge anledning till något samtal om sig emellan Armfelt och Döring, fruktande att det kunde lända dem till upplysningar, som han nu mera icke önskade.
— Med hvilken skall jag tala?
— Med ingen, svarade honom Vincent helt kort och godt.
Samtalet upphörde derefter. Då Wanja ingick i klostret, försvann i Vincents själ på en gång hvarje gnista af kärlek för menniskorna. Hans under samhällsrättens skylt ännu fortsatta hämdeplaner emot Armfelt kunde anses såsom hans handlingars dödsarbete, under det han betraktade lifvet och motsåg döden med fullkomlig apati.
Såret, ehuru af läkaren med största omsorg skött, tärde på hans krafter; sårfebern var smärtsam och långvarig, och äfven den bidrog att göra honom likgiltig för allting.
— Under ert vistande i Sveriges hufvudstad, återtog Döring efter en stund, införde ni mig en gång hos en furstinna Razanowsky. Skulle ni vilja ha godheten säga mig, hvem detta fruntimmer egentligen var, och i hvad förhållande hon stod till mig.
Dörings röst nästan darrade, då han framstälde sin fråga, så vigtig kände han i detta ögonblick att den var. Vincent vände deremot sitt kalla ansigte emot honom, utan att någon rörelse förmärktes deri.
— Ni svarar mig icke.
Döring hade lutat sig ned öfver Vincent, för att icke förlora något af hans ord, men Vincent förblef tyst.
— På mina knän ber jag er, svara mig — hon gaf mig ett porträtt — ni erinrar er det säkert sjelf.
