280
denna lycka att både intressera och roa henne. Detta intresse smickrade Ferdinand.
Emellanåt kastade hon en och annan blick utåt sjön, åt det håll, der segelbåtarne flögo omkring hvarandra, liksom i en fackeldans. Dessa sidoblickar undgingo ej Ferdinands öga.
— Snart hafva vi, menade han slutligen, fiskat äfven för de andra, och tillade derefter med ett behagligt småleende: hvad skulle ers höghet säga, om vi nu toge oss litet ledighet och äfven hissade segel, för att intaga vår plats i qvadrillen der borta. Min båt är en god seglare …
— Ack, ja, ers majestät, låt oss taga oss en liten stunds ledighet. Jag vågar nästan att i hennes maj:t drottningens, er gemåls, namn uppbjuda ers majestät till en kontradans med facklor.
— Välan då, ers höghet, jag antager uppbjudningen.
Och seglen hissades, och båten sköt med hurtig fart fram öfver vägen.
Slupchefen hade styrt upp emot land, för att sedan i ny rigtning och med fördelaktigare vind hasta till de öfriga båtarne. Man var också just sysselsatt med vändningen, då till konungens häpnad och Sofia Albertinas förskräckelse ett häftigt rop hördes utåt sjön.
Ovilkorligt blickade man lyssnande ditåt.
Nu hördes ett skott och åter ett.
Skotten kommo från segelsluparne, bland hvilka, för att döma af eldarnes rörelser, en stor förvirring syntes ha uppstått.
Konungens oro ökades, då han såg, huru förvirringen snarare tycktes till- än aftaga.
— Någon olycka måste ha inträffat, yttrade han, vänd till Sofia Albertina. Vid alla helgon, vore jag endast der!
— Se, se! ropade prinsessan.
Man såg en båt, eller rättare en eld med ilande skyndsamhet nu aflägsna sig från de öfriga utåt den svarta vattenytan.
— Hvad vill detta betyda?
— Den tager vägen åt andra kusten.
— Skiljer sig från de andra.
— Man skulle kunna tro att den rymde sin kos, så snabbt påskyndar den sin färd.
— Min gud, ah, ers majestät, jag tror att man förföljer den.
— I sanning, en båt lemnar verkligen linien.
— Den tager rigtning efter den första.
— Alldeles, den jagar den.
— Fall bättre undan för vinden, befalde konungen sin slupchef, att vår fart må ökas.
— Båtarne tyckas nästan flyga efter hvarandra der borta.
— Lågorna flamma som kometsvansar efter dem.
Det var ljustereldarne som fördes så af vindens drag.
— Fort, fort!
