— Jag darrar af oro.
— Ers majestät, se! Man släcker elden på den första båten.
— Rigtigt.
— Hvilken förskräcklig ovisshet!
— Sätt till alla segel.
— Låt gå, fort!
Och med fördubblad fart sköt konungens slup nu fram.
Då drottningens slup lemnade hamnen, formerade de öfriga båtarne
linie på sidan om den och lupo ut i sjön under fulla segel.
— Låtom oss kappas! ropade drottningen, då de utkommit i golfen, och se hvilken seglare, som förtjenar priset.
Förslaget antogs med glädje och tycktes lifva besättningarne att uppbjuda hela sin sjömannaerfarenhet, för att kunna bäst begagna sig af vinden.
— Den af er, som förmår segla om mig, tillade drottningen vidare, skall jag veta att rikligen belöna.
— Lefve drottningen! ropade man jublande.
Men oaktadt alla försök, bibehöll likväl drottningens slup ett par famnars försprång. Armfelt satt helt nära drottningen, men glömde likväl icke att med uppmärksamhet följa den båt, hvari fröken Posse satt, alltid erinrande sig den fara, som Adlerstjerna underrättat honom om.
Efter en stunds segling märkte han med förundran att hennes slup, ehuru af den lättaste konstruktion, sackade något bakefter de andra.
— Ni sköter edra segel illa, tillropade han slupchefen; upp i linien, min herre! Felet hjelptes också genast, och slupen intog åter snart sin förra plats.
Vinden var icke stark, men jemn. Ute på djupet af viken gingo vågorna temligen höga, emedan de drefvo in från hafvet bortom Capri. Ju längre ut man kom, desto mer började båtarne rulla; och man skrattade och pratade båt från båt om de små obehag som deraf uppkommo.
Framför allt var drottningen i det muntraste lynne. Skämt och infall lifvade alla. Armfelt strödde anekdoter och qvicka citater omkring sig. Myladyn och prinsessan Menzikoff voro vid den bästa sinnesstämning. Svartsjukan lade ej orden på deras läppar; glädje och tillfredsställelse gjorde dem älskvärda och intagande. Öfverhofmästarinnan hade det ena upptåget efter det andra, vittnande om en yr naturs glada pratsamhet. Till och med Louise var lycklig. Det omvexlande och målande sceneriet behagade hennes själ. Den enda skugga, som hon märkte i den skiftande taflan, var Adlerstjerna, som hon såg i båten bredvid sig, alltid fästande sin blick på henne.
