282
— Det lyckas ingen att segla om oss, anmärkte drottningen med ett gladt leende.
— Ers majestäts lycka är ombord här, svarade henne Armfelt, och den seglar alltid för fulla segel.
Armfelt märkte att fröken Posses båt åter började sakta fart.
— Den der slupchefen, inföll han dervid, måste vara en mindre god sjöman: han använder påtagligen sina segel illa.
— Baron har redan en gång erinrat derom.
— Ganska sant, ers majestät, och likväl …
— Och likväl tyckes han icke göra sin skyldighet.
— Fram i linien der borta! ropade Armfelt åter till honom — hör ni, fram, säger jag er!
Men ehuru båtkarlen genast bättrade sin försummelse, syntes Armfelts erinran icke bekomma honom någonting.
Onekligen hade han sin egen mening om hela färden och rättade derefter sitt handlingssätt.
— Ers majestät känner honom icke?
— Icke det jag kan erinra mig. Förmodligen är han nyligen antagen i tjensten.
En stund förut, innan de kungliga lemnade hamnen, hade en ensam slup styrt ut från den yttersta udden af Molo. Utan något i fören antändt bloss smög den sig som en hvit skugga genom natten. Båten var väl bemannad. Oberäknadt de tillsatta seglen, sutto roddarne på sina platser, hållande årorna rätt upp, färdiga att på första vink från befälhafvaren sänka dem ned i sjön.
Ombord på denna slup stod Döring, lätt stödjande sig vid en utdragen kikare, allt emellanåt förande den till ögat.
Då den lilla båteskadern nalkades, tillsatte Döring flere segel och försvann åter ur dess grannskap; deremot, när eskadern saktade sin färd, förminskades seglens antal.
I stora och vidsträckta bugter cirklade han kring båtarne, liksom en örn i luften kretsar i ofantliga slag omkring ett visst föremål.
På drottningens önskan styrde man upp emot vinden, för att se, huru mycket man kunde pressa de små fartygen. Men äfven vid detta försök visade sig den slup, hvari Louise satt, såsom den sämste seglaren.
— Ganska obegripligt, yttrade Armfelt, båten ligger särdeles utmärkt på vågen och ändå — ah — han faller af för vinden.
Han började frukta något förräderi om bord.
— Tillåter ers majestät, så styra vi till sidan af den der båten; den tyckes ej kunna följa oss.
Genom en skicklig vändning af chefen å drottningens slup närmade man sig den äfven genast.
— Känner ni båtförarn der? frågade Armfelt en af sjömännen, som stod helt nära honom.
— Hvilken?
— Den der med gråa skägget och gråa håret.
