lysande ordensdrägter, dels i vanliga då för tiden, gaf det hela ett ännu mera anslående, nästan högtidligt uttryck. Någon sällskaplig lifaktighet förmärkte man dock icke. Gästerna stodo i grupper än här och än der, tyst samtalande med hvarandra. Adlerstjerna, som icke var invigd i hvad som pågick, visste icke hvad han skulle tänka. Alldeles ofrivilligt såg han sig omkring efter Reuterholm. Han upptäckte honom också snart i ett af de innersta rummen och närmade sig honom genast. Då Reuterholm märkte honom, mötte han honom äfven ganska vänligt på halfva vägen.
— Allting förefaller mig så besynnerligt, menade Adlerstjerna, och jag känner mig ej rätt hemmastadd.
— Besvära er icke, bäste grefve; ni är lika mycket hemmastadd här som någon annan.
— Hvad står egentligen på?
— Det skall ni snart erfara.
— Jag har tänkt på edra yttranden i dag på förmiddagen.
— Hvad har ni då tänkt? Haf godheten och låt mig höra.
— Förlåt mig, herr baron; men ehuru jag vridit och vändt frågan hit och dit, har jag ej kunnat fatta att någon magt skall kunna hindra Armfelt att återkomma efter slutet af sin permission.
— Och vidare.
— Att stora hinder väl äfven torde möta vid att binda vårt unga lejon, jag menar konungen.
— Och vidare.
Båda två småskrattade, under det de talade. Det var, som om de hade skämtat med hvarandra.
— Jag tycker att det kan vara nog med det der, jag.
Samtalet blef här afbrutet, utan att Reuterholm hann att lemna något egentligt svar, emedan dörrarne till det rum, hvari de befunno sig, i samma ögonblick öppnades och hertigen inträdde.
Der hertigen stannade i dörren, såg han verkligen ståtlig ut.
Klädd i någon slags tempelherredrägt, med en mantel af purpur kastad öfver sina axlar, uppbar han sitt manliga hufvud på ett sätt, som framkallade vördnad. I detta ögonblick var han till gestalt och utseende verkligen furste.
Vid hans åsyn ordnade sig gästerna, utan att någon derom tycktes erinra, i dubbla leder, från dörren och inåt rummen.
Hertigen betraktade det ståtliga dubbelledet med uttryck, som strålade af glad tillfredsställelse.
— Varen hjertligt helsade, mina bröder!
Efter en stund satte sig alla i rörelse med hertigen och Reuterholm i spetsen. Från synpunkten af de i tåget deltagande personernas antal, var det visserligen icke storartadt; men från synpunkten åter af de män, som deri deltogo, samt deras drägter och sätt, var det lysande.
Vägen gick till hertigens sanctuarium.
