296
Jeune Anacharsis» af abbe Barthelemy. Ett par veckor efter sitt inträde i detta näste uppmanades hon att skrifva till prinsen af Coburg och till kejsaren af Österrike, för att bedja dem draga de fiendtliga arméerna tillbaka från republikens område.
Drottning Maria Carolinas ögon blixtrade till.
— Vet ni, hvad hon svarade?
— »Tillåter man mig att skrifva till min brorson», genmälde hon, »så skall jag bedja honom, att han låter sin armé tränga fram ända till Paris, för att hämnas min mans död och straffa hans mördare såsom de förtjena».
— Arma syster!
— Den 11 Augusti tillfrågades hon af en kommissarie, om hon ej ville taga sig en advokat, hvarpå hon svarade, under det hon lyfte handen emot himmelen: »gud och min gemål deruppe skola försvara och hämnas mig».
Alla de närvarande åhörde vår gamle diplomats meddelanden under den djupaste tystnad. Man följde honom med en uppmärksamhet, såsom misstänkte man att hans ord icke fullkomligt uttalade hela sanningen, utan att mycket gömde sig der bakom, såsom ville han dölja det för drottningen.
— Fortsätt, bad hon honom, fortsätt!
— Drottningens dödsdom var under hela hennes fängelsetid, fortfor vår diplomat, endast en sväfvande tidsfråga. Jag lyckades att få plats på åhörareläktaren i nationalkonventet och bevistade flere sessioner. Det vilda raseri, som herskade der, låter knapt beskrifva sig.
— Den 25 Augusti föreslog ledamoten Hebert, att man genast skulle låta slå hufvudet af f. d. drottningen. Samtidigt dermed framstäldes i en skrifvelse från Amiens det förslag, att man skulle raka bort håret på alla misstänkta och antirevolutionära fruntimmer samt vidare tillblanda en färg, som vore outplånlig, och dermed bestryka halfva ansigtet på alla misstänkta karlar och märka den andra halfvan deraf med en bokstaf. Bifallsrop och handklappningar helsade båda förslagen. — Vid sessionen den 5 September ropade ledamoten Drouet: »Medborgare, bort med all svaghet! Blifvom röfvare, om så fordras, och utgjutom blod!» Ögonblicket derefter stod Barrére i tribunen: »Rojalisterna önska blod», ropade han, »välan! De skola få det: Marie Antoinettes blod skall rinna.» Man helsade hans ord med allmänna bifallsuttryck och viftade med hattarne. — Innan ännu anklagelseakten var aflemnad till blodsdomstolen, yttrade en af dess ledamöter i cordeliers-klubben: »Gifven er till freds; drottningen är öfverlemnad till vår domstol, och jag går i borgen för att guillotinen skall blifva hennes lott.»
— Det ropar till himmelen på hämd, utbrast drottning Carolina.
— Det ropar på hämd, tillade konungen, till alla goda och rättrådiga menniskor.
— Det ropar, ifylde Acton meningen, framför allt på hämd till alla furstar.
