verksamhet. De ädlaste och tadelfriaste män gå sålunda sin död till mötes. Hvarje stad har sin revolutionsdomstol. Öfver allt fängelser, dödsdomar och blodsscener. Icke nog likväl härmed. Personer, sådana som Schneider i Strassburg och Maignet i Orange m. fl., draga omkring landet med s. k. »vandrande guillotiner», godtyckligt förfogande öfver allas lif och egendom. Ett dekret af sistl. 28 Oktober förkortar till och med proceduren mot de anklagade genom att förklara icke allenast allt vittnesförhör såsom fullkomligt onödigt, utan genom att äfven upphäfva de anklagades försvarsrätt. Dödsdomarne verkställas nu helt och hållet godtyckligt.
— Hvarthän skall detta leda?
— Man måste tro på en högre försyn, ers majestät. Då Brutus dödade Cesar, räddades samhället.
— Säger ni det? Tror ni icke att äfven i vår tid, såsom efter Cæsars död, det kan bland monarkiens vänner finnas en Antonius, som vid den dödes bår skakar den mördades blodiga klädedrägt inför folken och manar dem till hämd?
— Ännu står hela Europa väpnadt, inföll Acton, emot det ensamma Frankrike.
— Rysslands flotta, tillade Armfelt, har länge, bra länge badat sina kölar i Östersjön och Kattegat, afvaktande, som jag är förvissad om, det rätta ögonblicket, för att slå till med sin gigantiska arm. Jag hoppas och tror fortfarande på de nordiska ländernas mission. Stunden synes nu vara inne.
Diplomaten följde uppmärksamt dessa anmärkningar, men förblef tyst.
— Ni tyckes tvifla, anmärkte konungen, på hvad vi anföra.
I den tystnad, som diplomaten fortfarande iakttog, uttryckte sig likväl så mycket behof att tala, att ingen undgick att bemärka det. Han öppnade mer än en gång sina läppar i synbar afsigt att yttra sig, men slöt dem beslutsamt åter. Frågande betraktade honom de närvarande, under det att de intogos af ett växande spändt intresse att förnimma hvad som låg på hans hjerta. Hade han några mera olycksbringande budskap att förtälja? Drottningen, som efter berättelsen om sin systers, Marie Antoinettes, sista olycksöden, begrundande sjunkit ned inom sig sjelf, blickade upp, äfven hon fattad af ett ånyo vaknande intresse, då hon märkte det i diplomatens ansigte nästan gåtfulla, för att ej säga sfinxartade uttrycket.
— För all del, anmärkte hon också genast, jag ser att ni har ännu mera att berätta. Jag ber er, dölj ingenting! Det värsta är bättre än okunnighet. Ännu en gång, för all del tala! Hvad är det, som tynger på ert sinne?
— Det är större smärta, ers majestät, att sprida smärta omkring sig, än att sluta den inom sig. Det är större sorg att döda andras förhoppningar, än att sjelf förlora sina egna. Jag vet få dåd, som så upprört mig, som då man dödade spindeln i Trenks fängelse, det enda lefvande väsende, som rörde sig omkring honom.
